L-O Petterssons blogg – Entreprenör (S)

Har Anders Borg glömt inkomsteffekten?

Finansminister Anders Borg brukar berömma sig av att använda expertis och forskningsresultat som grund för sina insatser. Men en granskning visar att han knappast har tagit forskningsresultaten på allvar när han argumenterar för jobbskatteavdraget.

Enligt alla vedertagna studier leder högre nettoinkomst, dvs. lön efter skatt, till två effekter. En substitutionseffekt som gör det mer lönsamt att arbeta och dyrare med fritid, vilket alltså gör att man vill arbeta mer. Men det finns också en inkomsteffekt som innebär att den som får mer pengar över att konsumera för gärna vill använda sina ökade inkomster till mer fritid.

Den effekten har Anders Borg tydligen helt glömt bort när han hävdar att jobbskatteavdraget leder till mer jobb. Regeringens expertorgan, IFAU, menar att utformningen av jobbskatteavdraget otvetydigt leder till mindre arbete hos alla som tjänar 200 000 kronor om året eller mer. IFAU menar att det saknas resultat som visar att jobbskatteavdraget verkligen leder till mer arbete.

Det kanske finns andra argument för skattesänkningen på 71 miljarder kronor?

Uddén Sonnegård avklädd

I gårdagens Aktuellt skulle Eva Uddén Sonnegård förklara hur reglerna för praktikanter var utformade. Hon inledde med att berätta att hon som statssekreterare var mer insatt i de konkreta åtgärderna, att hon kunde ge bra svar på frågor om regelverket för långtidsarbetslösa som är ute på praktik. Detta var ursäkten för att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin inte svarade på frågor som uppstått till följd av frågor han tidigare besvarat.

Därefter berättar Uddén Sonnegård att man på Arbetsförmedlingen i Göteborg har missuppfattat reglerna. Det framgår tydligt, enligt statssekreteraren, att reglerna gör att långtidsarbetslösa på praktik ska ha rätt att söka arbete under 20 procent av arbetstiden. I Göteborg hade man rätt att söka arbete under 4 timmar i månaden, vilket motsvarade 2,5 procent av arbetstiden.

Vid närmare granskning visade det sig att reglerna inte var så entydiga, tvärtom fanns det inga sådana regler. Nu var det stabschefen på Arbetsmarknadsdepartementet som fick svara på frågor, beklaga att det uppstått ett missförstånd och att man nu skulle rätta till det.

Av detta kan vi lära oss att de inte har någon koll på vad de håller på med på Arbetsmarknadsdepartementet. Men vad som är viktigaren är att det framgår att det finns en växande skara människor, för närvarande nästan 20 000 och om ett par år 40 000 personer enligt Aktuellt, som utför arbeten där arbetsgivaren inte behöver betala någon lön. Risken för undanträngning från ordinarie jobb är betydande.

Det är ett växande problem att arbetsmarknadspolitiken utarbetas av personer som saknar kompetens för uppgiften, bortsett från att ideologin bakom åtgärderna känns främmande. Sällan har en statssekreterare blivit så avklädd som i Aktuellts intervju. Se gärna inslaget här.

Nej, Dagens Arena – bättre kan ni!

Nisha Bisara, chefredaktör för Dagens Arena och med 4,5 miljoner kronor på fickan i anslag från LO, blir tyvärr väldigt osaklig i dagens ledare: “Först en självklarhet som verkar ha gått förlorad i debatten om avdrag för hushållsnära tjänster: det finns en begränsad mängd skattepengar” skriver hon.

Det är naturligtvis inte sant, det vet varje ekonom som blivit fostrad i keynesiansk anda. Antalet skattekronor beror i första hand på hur mycket vi arbetar, hur många företag som sätter människor i sysselsättning, om det finns företagare som är villiga att utveckla produkter som kan säljas på en marknad. Den enkla sanningen är att skatter kan både främja och förhindra tillväxt. Det finns exempelvis kontraproduktiva skatter som kan leda till större skada för ekonomin än de intäkter de ger.

Jag menar att det är det främsta motivet till att det är rimligt att sänka skatten på exempelvis hushållsnära tjänster. Men det finns fler skäl. Genom att göra svarta tjänster vita blir det möjligt för facket att träffa kollektivavtal med städföretagen. Lyssna på vad bl.a. Fastighets ordförande skrev i frågan: “Den största fördelningspolitiska effekten av att införa ett avdrag för hushållsnära tjänster är att de som i dag utför svartjobb i hemmen skulle få en möjlighet till vanliga hederliga arbeten med kollektivavtal i seriösa företag. De som i dag utför svartarbeten i hushållen har kanske den svagaste ställningen på arbetsmarknaden av alla grupper, helt hänvisade till arbetsgivare i hemmen, utan trygghet, rättigheter eller sociala förmåner. För deras skull vill vi ta strid för rimligare villkor för de hushållsnära tjänsterna.”

Ingen som är emot skatteavdrag för hushållsnära tjänster har tagit upp arbetsförhållandena för de som arbetar som städare i hemmen.

I stället ältas om och om igen det säkert riktiga påståendet att det främst är högavlönade som utnyttjar avdraget. Men det var också högavlönade som först använde skattesubventionerad barnomsorg. Som tur är valde man att gå vidare, byggde ut daghemmen som blev förskolor och blev en angelägenhet för alla barnfamiljer.

Nej, Nisha, bättre kan du och tillsammans skulle det gå att utveckla ett avdrag för hushållsnära tjänster och avdrag för hantverkstjänster som skulle gagna även lågavlönade LO-familjer!

Hushållsnära tjänster – lyssna på facket

I gårdagens SvD skrev två socialdemokrater, Mikael Damberg, ordförande i Stockholms läns partidistrikt, och Eva Nordmark, fd riksdagsledamot och idag ordförande för fackförbundet SKTF att skattesubventionen till hushållsnära tjänster skulle utvecklas: “Vi ser tydligt de välfärdspolitiska argumenten för en skattesubvention av hushållsnära tjänster. Istället för att avvecklas bör den nuvarande modellen reformeras så att den för en stark jämställdhets- och fördelningsprofil, där de hushållsnära tjänsterna blir en reell möjlighet även för fler barnfamiljer med normala inkomster.”

Artikeln har gett upphov till såväl ryggmärgsreaktioner emot som mer eftertänksamma kommentarer.

Själv tycker jag frågan förtjänar en rejäl debatt och utredning. Jag har tidigare pläderat för någon form av sänkt skatt för såväl hushållsnära som hantverkstjänster. Det är inte rimligt att den arbetsintensiva tjänstesektorn belastas med skatter som gör det omöjligt får vanligt folk att efterfråga dem.

Historien är full av ironi i frågan. För inte så länge sedan var momsen på mat omkring dubbelt så hög som momsen på restaurangtjänster. Därefter kom skattereformen i början på 1990-talet. Det innebar att momsen var lika på alla varor och tjänster. Men i samband med krisbekämpning bestämde Göran Persson i en uppgörelse med Centern att momsen på mat skulle sänkas, samtidigt som restaurangtjänsterna skulle behålla sin 25-procentiga moms. Det stärkte inte precis arbetslinjen!

För att utveckla tjänstesektorn, som kan bli en motor i en kommande sysselsättningsökning måste skatterna vara optimala. Det är inte en subvention att beskatta sektorn så att efterfrågan hålls uppe.

Och lyssna gärna på vad de fackliga företrädarna tycker. Redan för drygt fyra år sedan skrev fyra fackliga ledare, bl.a. Fastighets ordförande, att “S måste ompröva inställningen till de hushållsnära tjänsterna“.

Tre timmars mindre sjukdom

Igår presenterade Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) en rapport om rehabiliteringskedjans effekter att få sjukskrivna att återgå i arbete.

“Det är glädjande att den nya sjukförsäkringen får människor tillbaka i arbete”, kommenterade socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson och menade att den nya sjukförsäkringen handlar i grunden om synen på människan.

Vad skriver inspektionen? Jo, resultatet av minskade sjukskrivningar kan mätas:

“Resultatet ska tolkas som att rehabiliteringskedjan bidrar till att reducera sjukskrivningstiderna för anställda som blir sjukskrivna med i genomsnitt 0,35 dagar, detta räknat på sjukskrivningstider upp till 28 veckor. Räknat på den genomsnittliga sjukskrivningstiden för sjukfall påbörjade under första halvåret 2008, drygt 90 dagar, motsvarar effekten cirka 0,4 procent.”

Ja, sjukskrivningen minskar med tre timmar – det är resultatet av att tusentals människor känt oro för sin försörjning, mängder av psykiskt sjuka personer fått sin ersättning ifrågasatt och en växande skara individer som hopas i arbetsförmedlingens växande köer.

Nog handlar det om människosyn alltid.

Utanförskap

Under 2006 var Näringslivets Ekonomifakta mycket aktivt. I stora annonser berättade man om hur ekonomin utvecklades. “Vi redovisar fakta, du tar ställning” var deras motto. De ville man att vi skulle titta in på deras hemsida, www.ekonomifakta.se.

En av deras mer framträdande serier var den om utanförskapet. Varje månad redovisades hur många som befann sig i vad som kallades utanförskap, samma begrepp som alliansregeringen använde. Den kraftiga betoningen på hur många som inte arbetade var en av de viktigaste faktorerna bakom den borgerliga valsegern.

Sedan februari 2008 redovisar inte längre Näringslivets Ekonomifakta hur många i Sverige som befinner sig i utanförskap!

Facket har problem

Den senaste tiden har de fackliga problemen förekommit flitigt i media. Redan på försommaren skrev DN om en forskningsrapport av Anders Kjellberg, nestorn inom området, som visade att den fackliga organisationsgraden sjunkit från 77 till 71 procent på två år. Något motsvarande ras hade inte inträffat sedan storstrejkens dagar 1909. Den besvärande nyheten kryddades med slutsatsen att “arbetsgivarna (är) starkare än fackföreningarna”.

Debatten tog dock fart först när LO-tidningen refererade samma rapport. Det ledde till bl.a. ledarkommenterarer i DN, reportage i etermedia och debatt.

Idag fortsätter diskussionen bl.a. med en kolumn i Dagens Industri (dock inte utlagd på nätet) av samhällsdebattören och ultraliberalen Johan Norberg, som varnar för att “de (fackliga organisationer) som inte förändrar sig kommer snart vara lika omkörda som General Motors”. Och i SvD kommer, som salt i såren, en undersökning om fackets anseende: “Svenska folket sågar LO-facken” lyder rubriken och löpsedeln basunerar ut motsvarande budskap.

Vad är det som händer?

Till att börja med måste först som sist konstateras att 71 procent av alla löntagare faktiskt är med i facket, internationellt hög siffra. I andra länder faller organisationsgraden också, men från betydligt lägre nivåer.

Problemen är störst i tjänstesektorn, i parti- och detaljhandlen är bara 57 procent medlemmar i en facklig organisation. Ungdomar och andra som har osäkra anställningar, som kommer in på vikariat i jobb som de inte tänker stanna länge vid, organiserar sig i betydligt mindre utsträckning än fast anställda. Att svårigheterna dessutom är större i växande storstäder än i tillbakagående bruksorter är knappast en tröst för tigerhjärtat.

De fackliga problemen är dock stora och skulle knappast vara övergående med ett regeringsskifte och sänkta avgifter för a-kassan. Nej, de är betydligt mer långsiktiga och fundamentala. Det handlar, som bl.a. Johan Norberg påpekar, om att globaliseringen gjort nationella fack mindre potenta. Min slutsats är därför att det gäller att stärka de internationella fackliga organisationerna, att få en rimlig ordning på arbetslivet i alla länder.

Men nationellt måste svenska fackliga organisationer arbeta på att förändra sitt arbetssätt. Det handlar om organiseringen (hur länge ska vi leva med tre centralorganisationer?), strukturen på fackförbunden (hur ska man förbättra servicen till medlemmarna?) och inställningen till föränderligheten (hur ska vi se till att förändringarna går tillräckligt snabbt för att vi ska vara konkurrenskraftiga och rusta de som får problem i förändringarna?)

Det går inte att längta sig tillbaka till en tid som varit. Men jag kan inte låta bli att reflektera över att det fanns en tid då LO var pådrivande i samhällsförändringarna. Det var då organisationen hade som störst inflytande över den ekonomiska politiken. Man funderade på att anställa egna rationaliseringsexperter för att mana på utvecklingen i företagen. Man såg förändringar och känslan av utveckling och framåtskridande som ett väsentligt moment av trivseln i samhället. Hindren för rörlighet var så starka att de kan “allvarligt begränsa vår ekonomiska, sociala och kulturella standardutveckling”.

Jag tror vi behöver få fram mer av den andan inom fackföreningsrörelsen, ett fack som bejakar förändringar, driver på utvecklingen och underlättar för medlemmarna i omställningen. Vi behöver ett fack som ser framtiden an med optimism och medlemmarna som kapabla individer. De fackliga organisationerna behövs i det nya arbetslivet, men då måste facket också anpassa sig till ett arbetsliv som i allt mindre utsträckning består av storföretag och det som växer knappast kan vara offentlig sektor. Det gäller att förstå de mindre företagens villkor, att värdera vad entreprenörskap innebär. Då kan facket spela en betydligt större roll än det gör idag.

Kan Wanja stanna?

Den senaste veckan har LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin varit en jagad kvinna. Kan hon stanna kvar efter att ha suttit i styrelsen för AMF.
Hon har godkänt AMF:s årsredovisning där det framgått i not 32 att avsättningarna till förre VD:n Christer Elmehagens pension varit orimligt stora. Det har framgått att LO:s förre avtalssekreterare Erland Olausson har ingått i den ersättningskommitté som utarbetat reglerna för ersättningarna.

Den första kommentaren från Wanja Ludby-Wedin gjorde var att hon kände sig grundlurad. Därefter har LO:s ordförande i princip hållit sig borta från mediautspel. Däremot har det kommit det ena pressmeddelandet efter det andra lämnat LO-borgen. Hon har krävt oberoende granskning. Hon har fortsatt sin kritik men också förklarat att hon borde ha ställt fler frågor i styrelsen. Samtidigt berättade hon att hon lämnar några av de 24 styrelser hon suttit i. Hon har gjort en web-TV-film där hon förklarar att hon tänker stanna kvar (lyssna gärna på uttalandet – mitt i filmen kommer plötsligt tjutande ljud från ett utryckningsfordon – sic!).

Jag har varit och är kritisk mot LO:s hantering av krisen. Man har, trots att man sagt sig vilja vänta på den oberoende granskningen av AMF:s styrelse så har man dagligen gett nytt bränsle åt den massmediala debatt som rasat. Jag har ofta haft känslan av att det varit “amatörernas julafton” i krishantering.

Det hindrar inte att jag också vill rikta skarp kritik mot media. Hur har man ställt frågorna? Hur har man valt perspektiv på intervjuerna? Vem har ställts till svar? Har man behandlat alla i AMF:s styrelse på samma sätt? Har man visat återhållsamhet i spekulationerna – eller har man låtit fantasin löpa iväg?

Göran Greider har i vanlig ordning gått långt i sitt avståndstagande från Wanja Lundby-Wedin och i såväl Dala-Demokraten som radion krävt hennes avgång. Maria Abrahamsson i SvD har pekat på att Stig Malm avgick i en motsvarande situation. Även i etermedia har debatten varit omfattande. I Svt:s debatt har panelen tvärsäkert hävdat att “Lundby-Wedin ska väck”. En opinionsundersökning från Novusopinion visar att en majoritet av LO:s medlemmar vill att hon ska avgå. Nyheter, kommentarer och opinionsundersökningar förstärker varandra i en veckolång spiral.

Låt mig ta ett flagrant exempel på hur media hanterat en sakuppgift. Man har låtit experter från näringslivet uttala sig tvärsäkert om hur många styrelser man kan sitta i. Med allvarsam stämma har man hävdat att allt från 3 till 6 styrelser är vad man orkar med. Därefter har man räknat ut hur ofta styrelserna träffas och hur mycket tid det går åt. Och detta har jämförts med Wanja Lundby-Wedins 24 styrelser. Men då har man blandat äpplen och päron med bananer och aprikoser. De flesta styrelser Wanja Lundby-Wedin sitter i har en helt annan funktion än de företagsstyrelser som “experterna” uttalat sig om. Det är styrelser som formar politik och inte har som främsta uppgift att tillsätta och avsätta VD. Att vara ordförande i LO:s och Europa-fackets styrelser är något helt annat än att vara ledamot i Aftonbladets styrelse. Det tycks ha undgått de som uttalat sig – och medias granskning.

Nu får vi snart veta vad revisorernas oberoende granskning ger vid handen. Wanja Lundby-Wedin kan stanna på sin post och livet kan gå vidare.

Jag föreslår att en oberoende granskning görs av massmedias rapportering av hela affären med pensionsavsättningarna till AMF:s förre VD!

Sammanbrott i förhandlingar

Igår sprack förhandlingarna mellan Svenskt Näringsliv och LO/PTK om ett nytt huvudavtal. Det 70 år gamla Saltsjöbadsavtalet skulle ersättas av ett nytt. Men så meddelade arbetsgivarparten igår att man avbryter förhandlingarna. De fackliga organisationerna hade inte tillmötesgått arbetsgivarna tillräckligt mycket.

Det är beklagligt. Det hade behövts ett ansvarsfullt agerande från alla parters sida. Nu kommer kraven att i stället riktas mot politikerna. Även om Sven-Otto Littorin igår slog ifrån sig kommer frågan upp i nästa års valrörelse. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att Svenskt Näringsliv gjorde en politisk investering, att Sverige kommer att styras av den borgerliga alliansen i fyra år till och att det kommer trycket på regeringen att gå arbetsgivarna till mötes att vara stort.

Annars fäste jag mig vid ett uttalande från ordföranden för Svenskt Näringsliv i gårdagens Aktuellt, att hon ansåg att de centrala parterna hade spelat ut sin roll. Varför har man då förhandlat i ett och ett halvt år?

Stefan Löfvén växer

Idag kom IF Metall överens med sina stora motparter om en tillfällig undantagsåtgärd i krisens tecken. De öppnar för möjligheter till en förkortning av arbetstiden. Lönen per timme påverkas inte, det är alltså inte en lönesänkning i den meningen. Men den utgående lönen kan minska med som mest 20 procent om arbetstiden förkortas i minst den omfattningen.

Att det strider mot fackliga principer att gå med på lönesänkningar behöver ingen påpeka. Det är begripligt att åtgärden väcker kritik och det är inte att förvåna att både andra fackförbund och medlemmar i IF Metall reagerar.

Det finns inga garantier att åtgärden leder till att jobben blir fler, det finns risker att det kommer att sprida sig till andra sektorer av arbetsmarknaden. På arbetsplatser med sämre facklig bevakning än industrin är det inte säkert att det blir lika ordnade förhållanden som det kan bli på Volvo, SKF eller Atlas Copco.

Men, och det är det här som är dagens stora slutsats. Alla sitter på läktaren – utom Stefan Löfvén och kollegorna på IF Metall, som hanterar krisen. De gör i alla fall ett försök att klara en stor del av jobben. De hanterar krisen. Lyckas de rädda en del av jobben inom industrin har de återigen plogat för en återhämtning för svensk ekonomi.

Riktigt ynklig figur är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Han vägrar kommentera uppgörelsen, eftersom det är parternas ansvar. Regeringen är passiv. Har inte förmått hantera krisen. Littorin framstår allt mer som en skitgubbe. IF Metall-basen Stefan Löfvén växer.