L-O Petterssons blogg – Entreprenör (S)

Adams korsband är inte försenad post

Jag var på plats igår på Råsunda. Det är ingen hemlighet att jag håller på (understatement) Blåvitt. Kanske tycker ni att det här är en partsinlaga, för all del låt det vara det. Orsaken till att jag skriver dessa rader är att jag just läst att Adam Johanssons korsband är av och sex månaders vila från fotbollen följden.

Han var inte den enda som råkade illa ut på planen. Thomas Olsson åkte på en rejäl tackling av Dulee Johnson (med en andra varning och utvisning samt straffspark som följd). Sebastian Eriksson hade enligt egen utsago tur att han hade benen i luften när Kenny Paveys groteska påhopp drabbade honom (utvisning direkt och ytterligare påföljd att vänta).

Visst kan det hända mycket under en fotbollsmatch, skador hör tyvärr till spelet, men man borde åtminstone försöka minimera eländet. Dessutom hetsas spelet på plan hela tiden av en publik som aldrig ser en ojustehet, en offside eller en snygg passning från motståndarlaget. Glåporden haglar.

Det jag såg och hörde på Råsunda igår var inte uppbyggligt. AIK spelade bra i första halvlek, ledde välförtjänt i paus. Men varför så fullständigt tappa koncepterna i den andra? Och varför kan inte publiken njuta av spelet, ge support till sitt eget lag och inte främst rikta hatet mot motståndarna?

I vintras bevistade jag en semifinalmatch i handboll i Eriksdalshallen. Vid något tillfälle yttrade någon i publiken något förgripligt, varvid speakern omedelbart krävde ett bättre uppträdande.

Jag förstår ärligt talat inte varför publiken i fotboll inte ska kunna uppträda lite mer anständigt. Ja, jag är förbannad och det har jag varit många gånger på läktarna, även på Göteborgs-klacken!

Att tala så man ser

Lasse Granqvist är den främste på radiosporten. Han kan referera en match i fotboll eller ishockey som ingen annan. En gång satt jag i bilen medan VM-finalen i ishockey pågick. Vi lyssnade på radion, där Granqvist gav allt. Efteråt hävdade jag att jag hade sett matchen, så levande var ordsmideriet.

Idag intervjuas han i Svenska Dagbladet. Trevligt!

Allsvenskan 2008

Igår avslutades Allsvenskan för i år. Kalmar FF värdiga vinnare – grattis Svante! Laget gjorde flest mål, ledde i stort sett hela säsongen och hade en del skarpa profiler.

Mitt lag – IFK Göteborg, förra årets mästare – fick nöja sig med tredjeplatsen. Det ger en plats i Europa-spelet men är ändå en besvikelse. Alltför få poäng mot bottenlag är inte godkänt. En poäng vardera mot Ljungskile, Trelleborg och GAIS, poängtapp mot IFK Norrköping är resultat som inte duger om man vill bli svensk mästare. Desto roligare är att konstatera fyra segrar under året mot svenska mästarna Kalmar FF!

Framtiden ser ljus ut för laget. I en startelva kan det finnas åtta spelare födda 1986 och senare (Mattias Bjärsmyr, Sebastian Eriksson, Gustav Svensson, Jakob Johansson, Erik Lund, Pontus Wernbloom och Ragnar Sigurdsson). Det kan dessutom bli fler unga spelare som skolats i den egna akademin. Det är man tämligen ensam om! Att man gjort årets värvning i målvakten Kim Christensen är heller ingen dålig framtidsutsikt. Frågan är hur många av talangerna som laget får behålla?

Men trots allt: Det borde finnas förutsättningar för Blåvitt nästa år att åter vinna Allsvenskan!