L-O Petterssons blogg – Entreprenör (S)

Kan Demokraterna nå 60 senatorer?

Förutom valet av president ska det amerikanska folket i 35 delstater välja lika många senatorer. 23 av dessa senatsplatser hålls nu av republikaner. Det anses allmänt klart att Demokraterna kommer att vinna senatsplatser, frågan är hur många. Och det kan vara avgörande.

Demokraterna har idag 51 platser, dvs. en knapp majoritet och inkluderar även en oberoende senator. Det avgörande är om Demokraterna lyckas svinga sig över 60 senatorer då presidenten, om det blir Obama, kommer att att få betydligt lättare att få igenom sina förslag. Det finns därför anledning att titta närmare på situationen i de olika senatorsvalen.

Enligt de opinionsundersökningar som nu finns kommer Demokraterna att vinna 7 nya platser och alltså nå 58 platser i senaten, alltså två färre än som behövs för att nå 60 senatorer. De nya senatorsplatserna som man ser ut att nå är Virginia, New Mexico, Alaska, Colorado, New Hampshire, North Carolina och Oregon.

I Alaska är det den nu sittande äldste republikanske senatorn Ted Stevens som förlorar, till följd av att han anklagats för att ha tagit mutor. I Oregon ser Jeff Merkley (min skyddsling) ut att vinna knappt mot sittande republikanske senator. Virginias guvernör Mark Warner verkar vinna en storseger och ta över en republikansk plats som lämnats öppen.

Men möjligheter finns att Demokraterna kan vinna ytterligare platser. I Minnesota är situationen mycket jämn mellan den kände komikern Al Franken som kandiderar för Demokraterna och sittande senator Norm Coleman för Republikanerna. Opinionsundersökningarna pekar åt olika håll och som ett genomsnitt leder Coleman med knappa 1,5 procentenheter. I Kentycky leder den republikanske kandidaten med 3,7 procentenheter, en ledning som ingalunda kan betraktas som säker.

Av stort intresse är även senatorsvalet i Georgia. Där leder nuvarande republikanske senatorn Saxby Chambliss med 3 procentenheter över utmanaren Jeff Martin från Demokraterna. Det är också ett viktigt val eftersom Chambliss slog ut sittande demokrat för sex år sedan. Martin gynnas av att registreringen av svarta har ökat avsevärt inför årets val. Det ger “svarta mer makt i opinionen” för att tala med New York Times. Valet ansågs för ett par månader sedan som avgjort men skuggan av finanskrisen och ilskan över att Chambliss röstade för det ekonomiska programmet, att satsa stora statliga pengar för att rädda finanssektorn. Senatorsvalet i Georgia har ytterligare en ingrediens. Det finns en tredje kandidat, chanslös men ändå. Det kan innebära att ingen av kandidaterna får mer än 50 procent av rösterna. Enligt delstatslagen måste en ny valomgång då genomföras den 2 december för att avgöra vem av de båda som får minst 50 procent. Om det är så att Demokraterna har 59 senatorer på valnatten kommer intresset från hela nationen att vändas mot denna sydstat, som är förre presidenten Jimmy Carters hemstat.

Möten med Republikaner och Demokrater

New York Times har idag en artikel om stilen på de olika partimötena som karaktäriserar vilka som kommer till Republikanernas och Demokraternas möten:

“Det är mer barn på föräldrarnas axlar på Demokraternas möten, fler stora unga familjer tillsammans på Republikanernas tillställningar, många med matchande kläder (ofta med skyltar och knappar med antiabortteman).

Det är fler skolgrupper på Demokraternas övningar, kyrkogrupper på Republikanernas sammankomster, fler Demokratiska protestanter utanför Republikanska möten än vice versa, även om Republikanerna verkar vara ohövligare mot Demokraternas agitatorer än vice versa (Kommunist, socialist och liberal tvingas jag höra hela tiden, vittnar en Demokrat).

Det finns stora skillnader mellan partierna. Just nu sänder TV-kanalerna från Bill Clintons stora möte i Ohio där han ska försöka vinna tillräckligt med röster för att Ohios elektorer ska rösta på Obama: “Ni har avgörandet i era händer – men känn ingen press” säger den förre presidenten till en jublande publik och Clinton kan tacka Ohios befolkning som gav honom segern såväl 1992 som 1996 och som också stödde Hillary i primärvalen.

Obama i en halvtimme

Igår kväll med sex dagar kvar till valet hade Barack Obamas kampanj köpt tv-reklam för ett halvtimmes program, en så kallad infomercial. Den kandidat som samlat in mest pengar satsar alltså en jättesumma på att under en halvtimme själv och genom vanliga amerikaner berätta vad han vill göra som president. Under en halvtimme utvecklar han det han själv vill. John McCain nämns över huvud taget inte under denna halvtimme, han pratar inte om vad som är fel med McCain. Han berättar i stället om det han uppfattar som fel i det amerikanska samhället. Där finns småbarnsmamman som inte har råd att genomföra en operation. Pensionärsparet som, när mannens slutar sitt arbete, inte har råd med de dyra mediciner som hustrun behöver, eftersom familjen förlorar rätten till fri medicin när han slutar arbeta. Som 72-åring måste han därför åter börja arbeta, för att de ska ha råd med läkemedel. Pensionärer som förlorar utlovad pension när företaget går i konkurs.

Obama berättar också om sin mammas sista månad i livet. Hon fick cancer som 54-åring. Men hennes sista månad i livet gick åt till att läsa försäkringsvillkor. Strax innan hon fick diagnosen cancer och försäkringsbolagen fightades om vem som skulle betala sjukhusräkningarna. Det var inte värdigt ett civiliserat och rikt samhälle, sammanfattar Obama.

Obama på offensiven, berättar bara om sin politik. McCain intervjuas av Larry King på CNN tvingas kommentera Obamas film och upprepar sin kritik mot sin medtävlare att han inte hållit överenskommelsen om hur mycket pengar man skulle använda under valkampen. Genom att inte ta emot federala bidrag kan Obama alltså spendera hur mycket pengar som helst i kampanjen, något som har retat McCain, vilket man kan förstå. Och resultatet blir t.ex. en halvtimmes infomercial. Men de nyheter som dominerar beträffande McCains egen kampanj är annars att han och Palin är oense, att Palin driver sin egen kampanj och att hennes mål är att bli president 2012. McCain själv medger att två så självständiga personer måste då och då ha olika uppfattningar, en snäll omskrivning för att det råder, med kommentatorernas ord, ett inbördeskrig i det republikanska partiet.

Med sex dagar kvar till valdagen är det stor fördel Obama!

Det progressiva USA håller andan

“I alla år sparade jag, lite varje månad, för att min dotter skulle kunna gå på college. Jag gjorde precis rätt, köpte aktier för sparpengarna. Det var precis det rådet man gav mig. För sex veckor sedan hade jag sparat så att jag skulle kunna finansiera fyra års collegestudier – nu räcker det till två.”

Ed Vargas, en av cheferna på Unite Here berättar om egna erfarenheter av finanskrisen. Effekterna av finanskrisen slår direkt in i familjens planer på ett direkt sätt. Det är ingen självklar rättighet att få studera på college. Det kräver för det mesta privata pengar och ordentlig planering. Planer som lätt slås i spillror.

Vanliga löntagare har oftast inga sparpengar, utan lever i hög grad på lånade pengar. Det offentliga svarar inte för många av de kostnader som vi tar för självklara i Sverige. Därför drabbas också den vanlige amerikanen betydligt hårdare av finanskrisen än vi gör. Fallet blir stort och kännbart.

Men de anställda och förtroendevalda på Unite Here möter många effekter av finanskrisen när de är ute och valarbetar för Obama i presidentvalskampanjen. Det är inte längre självklart att fackliga organisationer automatiskt ställer upp för demokratiska politiker. I stället vill de veta vad de vill genomföra. Och Obama hade förbundets lokalavdelningar i Chicago tidigt kontakt med, han gav dem stöd i samband med en konflikt på ett hotell tidigt i sin politiska karriär. Unite Here tog därför tidigt ställning för Obama och ger honom nu allt tänkbart stöd. Det är i delstater som Virginia, Pennsylvania, Nevada och Colorado som man riktar in sitt arbete, dvs. i delstater där det väger förhållandevis jämnt.

Överallt där man är ute och knackar dörr kommer man till bostadsområden där förtvivlade invånare inte vet om de kommer att få råd att bo kvar. Många grannar har övergivit sina hem. Husen gapar tomma och desperationen breder ut sig.

Barack Obama har definitivt gynnats av att finanskrisen kom mitt i valkampen, allt fokus hamnade på de ekonomiska förutsättningarna och människor söker desperat efter en ny inriktning på politiken.

Förväntningarna är därför stora på Obama, att han som president ska lyckas åstadkomma “change”, hans slagord genom hela kampanjen. Han kommer som president, om han blir vald på tisdag, mötas av stora förväntningar. Han kommer in i ett transformativt skede, hävdar Mark Levinson, chefsekonomen. Men inga presidenter som genomfört stora förändringar har gjort det av sig själva – det har krävts stöd och aktivt arbete från de sociala organisationer som stödjer dem.

Men vad händer om Obama inte blir vald? Frågan blir lite hängande i luften, men man kan nog säga att alla progressiva i USA håller andan. 2008 är deras chans att åstadkomma en verklig change.

Finanskrisen slog ut högern

Investeringsbanker går i konkurs. Sparade medel försvinner. Börsen sjunker kraftigt för att sedan åka berg- och dalbana. Det är de kända ingredienserna. Men det får också betydelsefulla ideologiska konsekvenser.

Mark Levinson är chefsekonom på fackförbundet Unite Here berättar om hur löntagarnas inkomster har utvecklats i ett längre perspektiv. Hur inkomsterna har stagnerat sedan mitten av 1970-talet, hur inkomstspridningen ökat och de rikaste fått allt större del av resurserna. Produktivitetsutvecklingen har varit fortsatt hög, men löntagarna har inte fått del av den genom löneökningar, hävdar han. En orsak är att de fackliga organisationerna har tappat medlemmar.

Vi får, förvisso svepande men ändock, en bild av hur klassklyftorna vuxit och att de allra rikaste har kunnat skaffa sig stora inkomster. De ekonomer och politiker som genomfört avregleringar på finansmarknaden betraktades som hjältar. Nu tvingas exempelvis Alan Greenspan, legendarisk chef för Federal Reserve, den amerikanska riksbanken, vittna inför kongressutskott och berätta att han inte riktigt förstår vad som hänt och att det kommer att få gigantiska konsekvenser. Och han är chockad över tillståndet samt att han hade fel när han trodde att de fria marknadskrafterna skulle reglera finansmarknaden själv.

Mark Levinson på Unite Here drar slutsatsen att finanskrisen inte bara slog ut många finansinstitut, den slog också ut högern ideologiskt: “De som dominerat debatten vet inte längre hur de ska förhålla sig till den ekonomiska utvecklingen.

Ammunition i debatten

“Om jag inte har råd med ammunition, vad ska jag då med alla vapen till?” En väljare i West Virginia ger uttryck för de mer överraskande effekterna av finanskrisen på den amerikanska valdebatten. Martin Gelin, SvD-bloggare i USA, berättar om ett möte med en väljare med 13 vapen i den kanske mest vapentäta delstaten i landet. Tryggt republikansk. Men just denna väljare hade tänkt om. Finanskrisen har slagit hårt.

Han har följt Obamas kampanj i två år, planerar en bok om honom och kan berätta om den goda organisation och entusiasm som präglar den demokratiska kampanjen. På TV berättar man om det stora antalet frivilliga som arbetar helt utan ersättning och som får väljare att gå och rösta.

Vi träffar Martin på restaurangen Colors, inte långt från Union Square. Restaurangen startade efter 9/11 för att ge jobb åt flera av de restauranganställda som blev utan jobb efter attacken mot World Trade Center och inte minst de anställda på restaurangen Windows i WTC. De har startat organisationen ROC-NY som organiserar anställda i kooperativ, startar nya restauranger med syftet att ge jobb åt restauranganställda med goda villkor. Man utbildar såväl personal som arbetsgivare i hur goda anställningsvillkor kan ge vinster både åt anställda, kunder och företag. Det känns lite svenskt på något sätt Organisationen växer snabbt och nya restauranger öppnas runt om i USA.

För den som vill lyssna på nyheter om det amerikanska presidentvalet på ett nytt sätt och uppblandat med humor kan lyssna på de båda journalisterna som driver siten Political Lunch.

Go west – om presidentvalet i USA

Tisdagen den 28 oktober 2008 åker jag med en stor studiegrupp tillsammans med Arenagruppen till USA för att under en och en halv vecka studera det amerikanska presidentvalet. Under den närmaste perioden kommer den här bloggen därför att domineras av reflektioner och tankar kring det amerikanska valet.

Jag vill gärna börja med att ge er en vägledning hur jag uppfattar valet, vilket perspektiv jag har på amerikansk politik och jag har följt valet på olika sätt.

Att jag som svensk socialdemokrat känner mig mest hemma i det demokratiska partiet är säkert ingen överraskning med tanke på att amerikansk politik befinner sig avsevärt längre till höger än europeisk är det rimligt att känna sig mer hemma i det som i USA kallas liberalerna, dvs. i det demokratiska partiet.

För den som vill läsa något om eller av huvudaktörerna i valet rekommenderas Barack Obamas böcker, t.ex. “Min far hade en dröm“, som är en naken självbiografi, eller “Att våga hoppas“ som är mer en programförklaring samt John McCains memoarer “En fråga om heder” eller Hans Bergströms “John McCain: En politisk biografi“. Trots att hon inte lyckades i primärvalen rekommenderar jag ändå gärna Carl Bernsteins oerhört välskrivna “Hillary Clinton en kvinna med makt“.

Valets sakfrågor

De viktigaste sakfrågorna i presidentvalet som de framkommit i valdebatterna på senare tid är ekonomi, sjukvård, skatter, jobb och “något i skymundan” Irakkriget. På alla dessa områden skiljer sig kandidaterna åt.

När det gäller ekonomi har Barack Obama otvivelaktigt gynnats av den rådande finanskrisen och hoten mot jobben i USA som har följt i dess spår. Det var när finanskrisen blommade ut som ett mycket jämnt opinionsläge förbyttes i ett kraftigt övertag för Obama. Det kan exempelvis illustreras med förändringen i Pennsylvania, en delstat som till stor del består av vit arbetarklass som Obama hittills har haft svårt att övertyga men som sedan krisen blommade ut gett demokraternas kandidat ett kraftigt övertag på omkring 11 procentenheter.

Obama hävdar att det är sittande president som orsakat de ekonomiska problemen och att “McCain till 90 procent har stött president Bush” medan McCain försöker distansera sig till den nuvarande administrationen och i en debatt hävdade “att jag är inte George Bush, om du hade velat bekämpa honom skulle du ha ställt upp i presidentvalet för fyra år sedan”.

Till den ekonomiska politiken hör frågan om öppenhet gentemot omvärlden och huruvida man förespråkar frihandel. Obama har kritiserats för att vilja riva upp frihandelsavtalet som gäller den amerikanska kontinenten, Nafta, och för att vilja föra en skattepolitik som missgynnar fri konkurrens. Obama å sin sida har hävdat att han bara vill se till att miljöfrågor och mänskliga rättigheter får betydelse och har t.ex. hänvisat till situationen i Colombia där arbetarledare förföljs och beskjuts. Vidare har han hävdat att nuvarande skattelagstiftning missgynnar företag som flyttar ut verksamhet utanför USA – det vill han ställa till rätta.

Skattefrågorna fick en särskild belysning genom att en “rörmokare” Samuel Wurzelbacher- ställde en fråga till Barack Obama vid ett möte i Ohio. Han presenterade sig som Joe och berättade att han stod i begrepp att ta över ett rörmokeri. Han räknade med att tjäna omkring 270 000 dollar (omkring 1,8 miljoner kronor) om året i firman. Men han oroade sig för de skattehöjningar som Obama tänkte driva igenom. Obama svarade att han vill sänka skatten för omkring 95 procent av alla inkomsttagare men för att finansiera det höja skatten från 35 till 39 procent för inkomster över 250 000 dollar. För “Joe the plumber” som han kommit att kallas skulle det betyda omkring 800 dollar i skattehöjning, 6 000 kronor på en in inkomst på 1,8 miljoner. Detta blev starten på en kampanj, används flitigt av McCain i debatter, i annonser och på möten. “Joe the plumber” fick stå som symbol för den amerikanska drömmen, han hamnade i ett mediedrev och intervjuades av den konservative Mike Huckabee i FOXnews.

Sjukvården utgör ett svårartat kapitel i amerikansk välfärd. Samtidigt som USA spenderar ungefär 1,5 gånger så stor andel av BNP på sjukvård som övriga OECD-länder står omkring 45 miljoner människor utan en ordentlig sjukförsäkring. Båda presidentkandidaterna har förslag på hur problemen ska lösas. McCain vill införa en voucher på 5000 dollar för en familj att köpa en egen sjukförsäkring, han vill beskatta de sjukförsäkringsförmåner som anställda i företag har. De utvärderingar av hans förslag som gjorts av t.ex. Brookings och Urban institute hävdar att hans förslag kommer att gynna unga och friska, medan de som kommit upp i åren och har någon form av sjukdom redan kommer att missgynnas. Obama bedöms ha det förslag som kommer att föra in en allt större andel av befolkningen under ett försäkringsskydd. På Urban Insitutes hemsida (www.urban.org) finns analyser av de båda kandidaternas förslag på området.

Jobben har kommit att stå allt mer i fokus i takt med att finanskrisen slår in över den reala ekonomin. McCain driver en tämligen traditionell linjer, frihandel, fri företagsamhet och att låga skatter ska gynna företagen så att de vågar anställa fler. Obama å sin sida är mer av aktivist, vill gynna medelklassen så att de får mer pengar att spendera för och “sprida välfärden” som han uttrycker det. Han menar att hans politik skulle gynna amerikanskt näringsliv och leda till fler jobb. Barack Obama har introducerat ett investeringsprogram som han anser kan skapa 5 miljoner jobb inom industrin och program för innovationer, teknologisk utveckling och infrastruktur.

Irakkriget trodde alla skulle spela en avgörande roll i presidentvalsdebatten, men i takt med den ekonomiska krisen har det kommit allt mer i skymundan. Att skillnaden är stor mellan kandidaterna är det dock ingen tvekan om. Barack Obama vill sätta en gräns för när de amerikanska trupperna ska lämna Irak. Han röstade mot invasionen i Irak från början och han vill i stället öka de amerikanska insatserna i Afganistan där han menar att de verkliga ledarna för al Qaida finns. John McCain har hela tiden varit för insatsen i Irak och var en av arkitekterna bakom den massiva ökningen av antalet amerikanska soldater i Irak för något år sedan som av många bedömare framhållits som orsak till att antalet dödsoffer i Irak minskade. Han vill inte sätta någon tidpunkt för den amerikanska närvaron i Irak. McCains åsikt har fått problem när regeringen i Irak ställt sig på Obamas sida. En god översikt över likheter och skillnader i de båda med tävlarnas uppfattningar får man genom en artikel från tidningen Fokus, skriven av Hans Blix.

Kommunalråd med entreprenörsanda

Finns det socialdemokratiska kommunalråd som gjort mycket för kommunens småföretag? För att ge extra skjuts åt dessa kommunalråd med entreprenörsanda kommer entreprenör(s) varje år att utse det kommunalråd som gjort mest för kommunens entreprenörer. Vi vill naturligtvis att det ska bli trångt i porten till priset och att många ska tävla om att bli bäst.

Opinionen

Opinionsmätningarna duggar tätt i USA. Vem ska man lita på och vad innebär de olika resultaten? En bra översikt över flertalet opinionsmätningar får man genom att ta sig in på RealClearPolitics hemsida som redovisas dagligen och där det går att följa utvecklingen. I skrivande stund har Barack Obama en ledning på 7,7 procentenheter som ett genomsnitt av de senaste elva mätningarna på nationell nivå.

Valet av president sker dock indirekt. Det är elektorer som utses i valet och elektorerna utser president. I varje delstat utses ett antal elektorer. Antalet beror på befolkningsstorlek. Kalifornien utser 55 elektorer och Texas 34, medan Washington DC, Delaware och Vermont utser endast tre elektorer. I samtliga delstater utom i Maine och Nebraska får den kandidat som får flest röster samtliga elektorsplatser. Det gäller således att vinna så många delstater som möjligt och framför allt de folkrika delstaterna. 270 elektorer krävs för att bli vald till president. I skrivande stund ser det ut som om Obama skulle kunna få 375 elektorer, ett övertag på 212 jämfört med McCain. Men i många delstater är det så jämnt att det krävs mycket små förskjutningar för att det ska bli ett annat resultat