L-O Petterssons blogg – Entreprenör (S)

Höj a-kassan

Under de senaste åren har arbetslöshetsförsäkringen stått i fokus för den politiska debatten. Alliansregeringen har höjt avgiften kraftigt, dels genom att avgiften ökat och genom att avgiften inte längre är avdragsgill, samtidigt som försäkringen blivit sämre. Det har gjort att flera hundra tusen medlemmar har lämnat kassorna. Ingen ska kunna påstå att en produkt som blivit sämre och kostar mer ska kunna behålla sin attraktivitet.

De åtgärderna gjordes i en brinnande högkonjunktur där snarast bristen på arbetskraft var problemet. Idag stundar lågkonjunktur med kraftigt höjd arbetslöshet. Då kommer försäkringen i ett nytt läge. Nu hotar många löntagare att stå utan ersättning när de blir arbetslösa. De som trots allt stannat kvar i arbetslöshetskassorna får avsevärt sämre ersättning än vad försäkringen är avsedd för, i många fall en halvering av standarden. Det påverkar möjligheten att konsumera för de som är arbetslösa, vilket späder på lågkonjunkturen. Men det leder dessutom till att de som riskerar att bli arbetslösa kommer att minska sin konsumtion, för att samla i ladorna, vara beredda på sämre tider. Det leder till ännu lägre konsumtion, ännu fler arbetslösa och vi hamnar i en ond spiral. Det finns egentligen bara ett svar på det: höj a-kassan!

//Amanda

Vem ska äga Volvo?

Sju av tio svenskar kan tänka sig att staten går in som ägare i Volvo. Igår presenterade Sveriges Ingenjörer – ett förbund inom SACO – en ny opinionsundersökning som fick stor uppmärksamhet i Dagens Nyheter och i nyhetsflödet.

Statsminister Fredrik Reinfelt avfärdade förslaget. Han ansåg inte att staten var någon bra tillverkare av fordon. Ett annat skäl var att Volvos problem berodde på en överproduktion av bilar och att marknaden nu måste lösa överproduktionen genom att slå ut produktion.

Oppositionsledaren Mona Sahlinöppnade i stället för ett statligt ägande, som en tillfällig åtgärd under en akut kris.

Det finns all anledning att vara pragmatisk i nuvarande situation. En nedläggning av svensk fordonsindustri vore inte bara en katastrof för alla som skulle drabbas av arbetslöshet, det skulle också förstöra en infrastruktur, en kompetens och produktionsförmåga som byggts upp under lång tid.

Regeringen hade nyligen försäljning av två banker på sin dagordning – det hela blev att man i stället köpte en tredje. Vad är det som säger att staten skulle vara sämre på att äga bilföretag än banker? Vad säger att regeringen inte kan ändra uppfattning om bilföretag på samma sätt som för banker?

Hur ska det gå för kärnkraften?

1980 var det folkomröstning om kärnkraften. En linje för avveckling och en emot, och så en mitt emellan – avveckling med förnuft. Den mitt emellan vann, dvs. fick flest röster. Avvecklingen sköts på framtiden, men det fanns dock en avvecklingsplan även för linje 2. För några år sedan påbörjades dock avvecklingen genom att Barsebäck stängdes. Det kompenserades dock genom att effekten vid kvarvarande kärnkraftverk i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn ökade. Kärnkraften svarar för omkring hälften av hela landets elproduktion.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna och mycket el strömmat genom ledningarna. Partier har bytt ståndpunkt. Centern och Kristdemokraterna var bärare av linje 3 och hade de fått bestämma hade kärnkraften varit avvecklad för länge sedan, 1990 närmare bestämt.

Nu sitter dessa båda partier i regeadfadkföadslkjringen och har inga planer för närvarande att avveckla återstående kärnkraftverk, vilket centerledaren Maud Olofsson nyligen deklarerade. Det föranledde Eva Franchell i Aftonbladet att förutspå centerns nära förestående hädanfärd. PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet hävdar motsatt ståndpunkt: Genom att visa pragmatism från centerns sida i kärnkraftfrågan finns förutsättningar för partiet att stanna kvar i riksdagen.

Jag tror att han kan ha rätt. Energipolitiken kan bli en riktig kvarnsten om halsen på oppositionen. Socialdemokraternas tilltänkta regeringspartner, Miljöpartiet, vill avveckla kärnkraften “snabbt med början omedelbart” och “genomföras på 10-12 år, samtidigt som koldioxidutsläppen minskar”. Bensinpriset ska höjas med 2 kronor per liter.

Miljöpartiets politik känns inte riktigt anpassad till verkligheten. Oppositoionen bör i stället hämta inspiration från IF Metallsom på sin kongress slog fast att Sverige bör satsa “på en modernisering och upprustning av de befintliga kärnkraftverken”.

Luciano och jag

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Luciano Astudillo har tagit ett vällovligt initiativ. Han vill träffa människor i andra former än våra traditionella mötesrum. Han vill diskutera politik med inbjudna gäster i folks vardagsrum över en fika. Jättebra idé, inte helt ny och klart inspirerad av den valrörelse som Barack Obamas anhängare på många sätt bedrev i USA, läs mitt inlägg “Hemma hos Wes och Judith” från den 3 november.

Jag ställer gärna upp och bjuder grannar och vänner på en fika när Luciano och jag har bestämt en tid för en sådan träff ute i Spånga.

Splittring bland moderaterna

Under senare tid har turerna om samverkan mellan oppositionspartierna varit ett frekvent inslag i nyhetsrapporteringen. Mindre uppmärksammat är på sätt och vis de djupgående skillnaderna inom moderaterna.

På DN debatt idag skriver moderata borgarrådet Kristina Alvendal att det egna partiets förslag till ny vision för barnomsorgen är “ett hån mot alla de föräldrar som med andan i halsen kommer springande från jobbet”. Förslaget till barnomsorgsplan ska behandlas på partiets framtidskonvent den 29-30 november.

På måndagen var det två moderata riksdagsledamöter som likaledes på DN debattkritiserade moderata statsrådet Tobias Billström för att vara alltför passiv i integrationspolitiken. Mer borde göras, enligt de båda riksdagsledamöterna.

Sommarens debatt om FRA-lagen ska inte tas i repris här, men det kan ändå konstateras att åsiktsskillnaderna mellan olika moderater var monumental. Det finns också ett starkt missnöje mot de nya moderaterna, vars ställning helt bygger på att de vunnit ett val. Men Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann lever farligt. En valförlust 2010 och deras förnyelse av moderaterna kan vara historia. Det starka stödet för Gunnar Hökmark i omröstningen om EU-listan kan vara en fingervisning om partimedlemmarnas inställning.

Intressant är också vad som händer inom ungdomsförbundet, MUF. Den konservativa sajten “Tradition och fason” skrev nyligen på hemsidan om “inbördeskriget i MUF” och att “åsiktsbredden är enorm, men istället för att odla en kultur av respekt odlas en kultur av skyttegravskrig och personlig smutskastning”. Det har tidigare föregåtts av den kritik som två ledamöter i valberedningen riktat mot vad de karaktäriserat som personangrepp och hot. Inte någon vacker interiör precis!

I gårdagens P1 morgon försökte Per Schlingmann förklara varför det var bra att nyanlända flyktingar skulle skriva under ett kontrakt om att de känner till svenska lagar och värderingar. Vad som skulle hända om man bröt mot kontraktet framgick inte, trots att programledaren upprepade gånger försökte få partisekreteraren att konkretisera sig. Att alla i Sverige ska leva efter de regler som gäller här är självklart (någon däremot?) – vinsten med ett formaliserat kontrakt enbart för nyanlända invandrare är däremot dumt!

Frågan är hur djupgående sprickan inom moderaterna kan bli innan den leder till mer öppen konflikt.

Ökenvandring för franska socialister?

För ett och ett halvt år sedan stod jag mitt i natten bland segerrusiga franska socialister på gatan utanför socialistpartiets lokaler på Rue de Solférino. Sent dök Ségolène Royal upp på den tillfälliga scenen framför ett väggbygge och höll ett kort tal till sina trognaste anhängare.

Vad hade de egentligen att glädja sig åt? Royal hade tagit sig till andra valomgången i det franska presidentvalet. Visserligen var hon klart slagen av den som sedan blev den franske presidenten, Nicholas Sarkozy. Men för franska socialister var andraplatsen ett fall framåt.

Därefter tog högern storslam i parlamentsvalen och socialistpartiet har slitits hårt av inre motsättningar. De kom till öppen dager vid kongressen för en dryg vecka sedan som inte kunde enas om att utse ny partiordförande. Det skulle i stället utses i två valomgångar bland partiets medlemmar. Resultatet blev en tydlig illustration till partiets splittring. Den nye partiordföranden Martine Aubry vann med knappast möjliga marginal över Royal. Antydningar om valfusk har ytterligare förstärkt bilden av ett parti i splittring.

Frågan är om förra veckans partiledarval var epilogen för Ségolène Royals politiska karriär? Knappast, vi har säkert inte sett den kvinna som vi i Sverige lärde känna i Almedalen 2006 för sista gången.

För socialistpartiet är risken uppenbar att man nu beträder en längre tids ökenvandring, till gagn endast för den sittande högern som knappast har en fungerande opposition längre.

Vad är socialdemokrati?

Debatten om vad som är socialdemokrati har förts i alla tider. Så också nu. Den som anser sig ha den “rätta” åsikten om vad socialdemokrati är har, menar jag, fullständigt missförstått socialdemokratins som en öppen folklig rörelse. Socialdemokrati, och demokratisk socialism, har några ledstjärnor, till vilka hör respekten för demokratin, alla människors lika värde och åsiktsfrihet. Sedan har hela vår strävan varit att utjämna villkoren för olika människor för att skapa så jämlika villkor som möjligt. Det här kan verka okontroversiellt. Men kollegan Erik Laakso utkämpar en hård kamp för att inte låsa in socialdemokratin i en återvändsgränd i debatter med socialdemokrater som hävdar att de har “rätt form av socialdemokrati”.

Att hävda att man vill ha rätt form av socialdemokrati strider mot hela den socialdemokratiska idén!

Att tala så man ser

Lasse Granqvist är den främste på radiosporten. Han kan referera en match i fotboll eller ishockey som ingen annan. En gång satt jag i bilen medan VM-finalen i ishockey pågick. Vi lyssnade på radion, där Granqvist gav allt. Efteråt hävdade jag att jag hade sett matchen, så levande var ordsmideriet.

Idag intervjuas han i Svenska Dagbladet. Trevligt!

Lissabonfördraget antaget

Igår kväll antog riksdagen EU:s nya fördrag, det så kallade Lissabonfördraget. Därmed blev Sverige det 25:e landet som godkände det, i Tjeckien pågår en prövning och Irland har sagt nej i en folkomröstning. Fördraget antogs med 243 ja-röster, 39 röster som ville att beslutet skulle vara vilande och 13 som avstod att rösta.

Jag tycker det var bra att riksdagen antog fördraget. Det ger ett modernare, mer beslutsmässigt EU och ökar det demokratiska inflytande för EU-parlamentet. De som velat säga nej till Lissabonfördraget har inte haft särskilt goda argument. Ingen kan påstå att EU fungerar bättre med nuvarande fördrag. Och att säga nej är detsamma som att leva med nuvarande ordning.

Frisören i Vasastan

Arne klippare är min frisör. Jag bokar alltid tid hos honom när det är dags att klippa sig, trots att det finns frisörer på närmare håll och det är heller ingen prisfråga att gå till honom. Att jag tycker han är en duktig frisör säger sig självt.

Men konsten att klippa hår bara är halva frisörens yrkeskunskap. Att vara vänlig, trevlig och föra ett lagom intressant samtal medan man sitter i frisörstolen är den andra hälften. Och Arne kan verkligen få en att känna sig väl till mods medan saxen gör jobbet.

Frisörarbetet sliter på kroppen, det vet alla. Arne, som liksom jag är motionsentusiast, har hållit den i trim. Men i somras var han tvungen att operera ena knäet. En halvprotes sattes in. Efter tio veckors konvalecens var han igång igen. Men under hösten blev det återigen svårt att klara av att stå och gå. Dags för ny operation och återigen tio veckors sjukskrivning. Så nu är salongen släckt till mitten av januari, allt medan kundernas hår växer.

Den som har behov av operation måste naturligtvis sätta tillgången till en fungerande vård högst. Men det behövs också en fungerande sjukförsäkring under tiden man inte kan arbeta. Kampen om nivån i sjukförsäkringen har varit hård och de flesta tycker att 80 procent i sjukersättning är rimlig.

Hur är det för en företagare som Arne? Ja, sjukersättning kan han givetvis få. Karenstiden har han en viss möjlighet att välja och därmed också påverka den sjukförsäkringsavgift han betalat under tiden han arbetat. Beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst, dvs. SGI, kan vara nog så krånglig för löntagare, men för företagare är den minst sagt besvärande. För en enskild företagare gäller det att räkna ut nettoinkomsten ett år bakåt i tiden och beräkna vad den kan bli det närmaste året. Men en företagare kan aldrig ha högre inkomste än en löntagare, den så kallade jämförelseinkomsten. Den företagare som driver det som aktiebolag har däremot samma regler som vilken löntagare som helst. En hel liten vetenskap i sig.

Men SGI täcker varken kostnader för hyran, som i Arnes fall uppgår till 4 000 kronor i månaden, eller fasta kostnader för telefon och eventuella kapitalkostnader för de investeringar som man har gjort. Den företagare som inte har några tilläggsförsäkringar kan verkligen inte räkna med att få ut några 80 procent av sin inkomst vid sjukdom.

Företagarnas trygghetssystem måste bli bättre! Det måste bli lättare att våga gå från anställning till företag, att få förverkliga sin idé, bygga det egna företaget. Men då måste risken vid sjukdom, arbetslöshet och annat elände bli mindre. Nyligen presenterades ett förslag om att öka möjligheten till karens upp till ett år och motsvarande minskning av sjukförsäkringsavgift. Det löser emellertid inte problemet för den som drabbas av sjukdom. En annan väg är att staten stimulerar företagare att ta stilleståndsförsäkringar som täcker de kostnader som sjukförsäkringen aldrig kan täcka.