L-O Petterssons blogg – Entreprenör (S)

Ny partisekreterare

I Aftonbladet spekuleras det i att tre kandidater har störst chans att bli partisekreterare: Peter Hultqvist, Håkan Juholt och Luciano Astudillo.

Jag var för någon månad sedan med om att lansera Luciano i partitidningen AiP som en tänkbar ny partisekreterare.

Jag är helt nöjd om han finns med som en av tre tänkbara kandidater. Under alla omständigheter kommer han att bli en mycket viktig kugge i socialdemokraternas framtida lag.

Krisopinion och krishantering

Idag publicerar SvDÂ en Sifo-undersökning som visar att 51 procent av svenskarna tror att Anders Borg har störst förutsättningar att leda Sverige ur krisen. Den ekonomiska krisen har stärkt regeringen i opinionen.

Tidigare har opinionsundersökningarna visat att även partisympatierna förändrats under året, framför allt under hösten 2008. Kommentarerna till de undersökningarna har föranlett socialdemokratiska bloggare att reagera, bra sammanfattat på Arvid Falk. Det är framför allt Henrik Brors kommentar som väckt vrede.

Jag tänker inte recensera varken Brors eller kommentarerna. Däremot tror jag att hösten 2008 varit en synnerligen viktig varningsklocka för oppositionen. Dels har det visat sig att opinionen inte var så solid som många tycktes tro. Det var snarare demobiliserade borgerliga väljare som överdrev oppositionens övertag. Alliansregeringens hantering av den ekonomiska krisen har även väckt respekt hos många väljare, vilket även vi socialdemokrater måste notera. Slutligen har oppositionens hantering av sina egna inbördes relationer på motsvarande sätt minskat respekten för dess förmåga.

Sammantaget har det minskat det närmast ointagliga övertag som oppositionen haft i opinionen. Det är en varningsklocka, om än inte alarmerande. Oppositionen har fortfarande ett starkt övertag i samtliga opinionsmätningar, enligt Synovates senaste 9,3 procentenheter.

Men socialdemokraterna måste nu vara kloka. Det gäller att analysera den ekonomiska krisens hot och möjligheter. Det handlar om att lägga förslag som visar framsynthet, förmåga att förbättra sysselsättningen, arbeta vidare på förslag från jobbrådslaget som stärker små och medelstora företag, ökar möjligheten till lyft av kompetensen hos de anställda och förnyar den offentliga sektorn. Socialdemokraterna måste av egen kraft ha förmåga att skapa en politik som är en utmaning av regeringens politik från vänster. Jag är inte övertygad om att den kloka politiken kommer att vinna Vänsterpartiets gillande.

God Jul alla vänner och bloggläsare!

På bordellresa i Sverige

Margit, 24 år, med verksamhet vid Flinka Cirkeln i Borlänge beskrivs som “habil, tyvärr utan anlag att förkovras”. Ingabella, året äldre, och verksam vid Söders rehabiliteringsinstitut i Malmö är i stället “frappant, suverän teknik, en verklig stjärna”.

Citaten kommer från den osannolika boken “Svenska bordeller” av Ragnar Östlund. Den beskrivs som en “kartläggning av etablissemang i Sverige, till tjänst för resande och turister i Sverige” och “som har ett behov av att koppla av i trivsamma miljöer”. Bordellernas skötsel och atmosfär beskrivs, flickornas egenheter och eventuella specialiteter likaså. Men för att få en helhet har “även något av ortsmiljön tecknats”. Umeå t. ex. beskrivs som en skolstad och viktig trafikpunkt, lugn och saktmodig. Men i Umeå störs harmonin av färjeförbindelsen med Finland “varifrån små snedögda knivbärare skeppas över varje onsdag och lördag”.

Men huvudpunkten är bordellerna och de kvinnor som är verksamma där. I Motala bedrivs bordellen på restaurang Påfågeln, med Ebbe Ljungquist som ägare. Där finns sju kvinnor, t.ex. Stella som sina 58 år till trots beskrivs som “behändig, tacksam och användbar”. I Nora finns bordellen i Högkvarns Friluftsgård, en enligt författaren femstjärnig inrättning. Där finns “Kajsa, 25 år, fräknig, öppenhjärtig, leder gärna samlaget om gästen så önskar”.

På något ställe är bordellen förlagd till en kennel, på andra en hospits, men vanligast är att bordellerna finns i anslutning till pensionat, restauranger eller kaféer, som “Puttes lunchrum” eller “Lisas matsalar”.

Sammanlagt är 55 bordeller kartlagda, poängsatta och varje verksam kvinna bedömd. Någon kan vara “amper, oberäknelig, toppar ibland” en annan har “snygga ben, brett säte” och är “något snäsig” och den 69-åriga Britt befinns vara “bedagad, med vissa spår av svunnen skönhet”.

Tilläggas bör att denna osannolika bok – som jag fått låna mot ett heligt löfte om återlämnande – avser förhållandena på bordellerna den 31 augusti 1967.

Ett motiv för boken anses vara de långtgående förslag till statlig reglering av bordellverksamheten som den socialdemokratiska regeringen funderade på. Det fanns till och med en debatt om att inrätta statliga bordeller.

Tiderna förändras, boken “Svenska bordeller” beskriver en tid långt före förbudet att utnyttja prostituerade och i en tid när den sexualpolitiska debatten hade helt andra förtecken.

Bra förr? Knappast! Bättre nu? Sannolikt inte. När vi idag läser om bordeller i Sverige är det vanligen kvinnor från forna öststater som lever i någon trist förortslägenhet under hemlighet och under förhållanden som många gånger liknar slaveri. De kan vara hitlockade med löften om välavlönade jobb men hamnar i klorna på samvetslösa hallickar. Nej, det var inte bra förr men vad vet vi om omfattningen av bordeller i Sverige idag?

Vad är rättvisa?

Rättvisa är ett centralt politiskt begrepp. Den borgerliga alliansen har försökt sig på att beskriva sin politik som rättvis i meningen att den leder till en rimlig fördelning. Det är ett försök att ta till sig den politiska vänsterns definition av rättvisa. I en artikel i Aftonbladet för ett år sedan skrev Fredrik Reinfeldt: “En politik för arbete är en politik för rättvisa.”

Riktig fart på debatten om rättvisa blev det efter moderaternas framtidskonvent i slutet av november i år. Där sa moderaternas partisekreterare, Per Schlingmann: “Politiken måste vara rättvis. Samhället måste hålla ihop. Detta är särskilt viktigt i svåra tider. Det är dags för oss att tydligare ta striden för ett rättvisare Sverige.” Även i finansminister Anders Borg hävdade vid samma konferens att “nu bygger vi ett rättvisare land. Och Borg hade ett flertal exempel på politiska åtgärder där Sverige skulle bli rättvisare med regeringens politik, rättvisare i meningen jämnare fördelning.

För denna inställning får de moderata kritikerna kritik i en kolumn av Thomas Gür i dagens SvD. Gür slår ett slag för en helt annan definition av begreppet rättvisa: “Just nu är parollerna om förändring för att möta framtidens utmaningar populära bland borgerliga partier. Men utan traditioner har man inte heller någon framtid. Vill den borgerliga Alliansen ha en framtid, bör den se till att återknyta banden till den liberala idétraditionen om rättvisa.” skriver han bl.a.

Rättvisa kan sägas ha två traditioner. Det är dels den som anser att jämn fördelning är rättvisa, vi kan kalla det för fördela-rättvisa. Den andra, borgerliga definitionen, handlar mer om att få behålla resultatet av sitt arbete, vi kan kalla det för behålla-rättvisa. Fria marknadskrafter leder till mycket stora skillnader i fördelning. Under lång tid har det varit en av politikens uppgifter att åstadkomma en utjämning av resultatet. Det kan handla om att ställa vissa nyttigheter till allas förfogande. Om vi inte skulle ha någon utjämning alls, skulle väldigt många inte ha några möjligheter att efterfråga vare sig sjukvård, utbildning eller omsorg om barn eller äldre.

Därför har politiken alltid strävat efter en utjämning och den politiska debatten sedan 1920-talet och framåt, dvs. sedan demokratin genomfördes, handlat om hur långt utjämningen ska gå. Det har handlat om hur långt fördelnings-rättvisan ska gå.

Om borgerligheten nu börjar handlar om hur rättvisa ska definieras finns det all anledning att välkomna en sådan diskussion. Om Gürs linje vinner anhängare är det bara att invänta den diskussion som uppkommer. Staten ska inte ha med resultatet av marknadskrafternas resultat. Åt var och en efter var och ens förmåga och ingen hänsyn till behoven ska tas. Det kan bli en intressant debatt.

Bilar och global ekonomi

Denna höst har det diskuterats bilar som aldrig förr. Problemen för bilindustrin är uppenbara. Efterfrågan faller, produktionen motsvarar inte framtidens krav på miljöanpassning och kostnaderna överstiger intäkterna. Ska man rädda bilindustrin?

Ja, en snabb utslagning av bilföretag skulle få svåröverskådliga följder, både i Sverige och i USA. Bilindustrin är helt enkelt alltför vital för båda ländernas ekonomier för att man bara ska låta företagen gå i konkurs.

Den svenska regeringen har presenterat ett tämligen omfattande program med forskning, kreditgarantier och möjligheter till undsättningslån. Insatserna har både karaktären av att klara en akut likviditetskris, gör fordonsföretagen attraktivare för en eventuell ny ägare och förutsättningar för bilmodellerna att bli modernare och uppfylla framtida miljökrav. Regeringen har därmed, till slut, tvingats erkänna att det krävs insatser från deras sida.

I USA har representanthuset godkänt en räddningsplan för 15 miljarder dollar, men den har inte fått det nödvändiga stödet i senaten. Det är republikanska senatorer, till stor del från den amerikanska södern där de utländska bilmärkena förlagt sin produktion, som röstat nej till räddningspaketet. Situationen anses ytterst prekär, framför allt för Chrysler och GM. Frågetecknen är nu stora vad som kommer att hända de amerikanska biljättarna.

Krisen – den som började i finanssektorn med oförsiktiga lån och oöverskådliga finansieringsinstrument – hotar nu att fördjupas och kan drabba den amerikanska ekonomin mycket hårt.

En hittills alltför lite uppmärksammad effekt av västvärldens djupa kris är de geopolitiska konsekvenserna. Överskott i Kina och andra asiatiska länder, samtidigt som västvärldens demokratier går kräftgång kommer att leda till stora maktförskjutningar i den globala ekonomin. Världen kommer inte att vara sig lik efter 2008 års kris.

Framtidens allianser

De senaste dagarna har varit händelserika. Den borgerliga regeringsalliansen presenterade ett paket mot den ekonomiska krisen. Under ett par månader hävdade de att budgeten var lagd och innebar de förändringar som krävdes av det ekonomiska läget. Man skulle inte ryckas med i kraven på mer pengar, fler åtgärder och särskilt inte rädda bilindustrin.

En månad innan budgeten börjar gälla konstaterar man att det krävs fler åtgärder för en växande grupp arbetslösa, ROT-åtgärder och ökade insatser för infrastruktur. Sent ska syndaren vakna men genom att underkänna sig själv visar regeringen att den inte har koll på läget. Och frågan är vad regeringen tänker göra när arbetslösheten stiger, fler och fler står utanför arbetslöshetsförsäkring och kostnaderna för socialbidragen ökar. Jag tror inte vi har sett det sista åtgärdspaketet från regeringens sida. Tyvärr framstår inte regeringen så handlingskraftig som skulle krävas.

På söndagen kom en ny opinionsundersökning, denna gång från Demoskop och publicerad i Expressen. Den visade att oppositionens försprång fördubblats – från 5,3 till 10,6 procentenheter – vilket egentligen bara visar att Demoskop nu liknar de andra opinionsinstitutens resultat. Det anmärkningsvärda med Demoskops novembermätning var att vänsterpartiet är tredje största parti, att kristdemokraterna ligger klart under 4-procentsspärren och att centern balanserar på den.

Men förutsättningarna för den politiska debatten förändrades radikalt på söndagseftermiddagen då oppositionen, efter månader av schabbel, deklarerade att de tänker ta fram en regeringsplattform. I Aftonbladet andas de optimism. Men folkpartiledaren Jan Björklund hävdar att “Lars Ohly kommer att bli regeringsalliansens bästa valarbetare och i Expressen menar den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren att oppositionen gjort en stor blunder genom att lova dels ett gemensamt valprogram, dels hävda att vart och ett av partierna ska lägga fram egna program. “Grattis alliansen” (den borgerliga alltså) säger han.

Att det fanns ett starkt tryck inom den socialdemokratiska kärnan på gräsrotsnivå att ta med vänsterpartiet i oppositionssamarbetet är uppenbart. Frågan är hur de vanliga väljarna kommer att reagera. Det kommer snart att visa sig. Många kommer säkert att ställa sig frågande till att en röst på socialdemokraterna kommer att innebära regeringsposter för vänsterpartister.

Mona Sahlin

Socialdemokraternas partiledare är ett hett debattämne just nu. Häromdagen ägnades TV-programmet Debatt med Janne Josefsson åt Mona Sahlin. Ett par biografier har publicerats, hon är föremål för ständig debatt.

Diskussionen förekommer också bland socialdemokratiska bloggare. Det är som veteranten Jan Andersson påpekat “en osmaklig kampanj”. Det ifrågasättande som drabbar Mona kopplas ofta till krav på en mer “vänsterorienterad” politik. Som om socialdemokratins framgångar skulle vara ett enkelt val mellan höger och vänster. Det som krävs är en klok politik, grundad i den verklighet som vi idag befinner oss i. Den framtidskurs som partiet kommer att ta ut måste innehålla både djärva och trygga inslag, lätt blir det inte, men kan ingalunda reduceras till en fråga om “vänster” eller “höger” och heller inte med vem eller vilka vi eventuellt ska samregera med.

Jag har det största förtroende för Mona Sahlin när det gäller att hitta den vägen!

Räntesänkning

Idag kom det väntade beskedet från Riksbanken: “Riksbankens direktion har beslutat att sänka reporäntan med 1,75 procentenheter till 2 procent. “Så sent som den 10 september höjde Riksbanken reporäntan med en kvarts procentenhet till 4,75 procent. Redan då framstod den som en mekanisk åtgärd byggd på gamla data – den begynnande försämringen av ekonomin var tydlig. Ingen kunde förutse den finanskris och ekonomiska turbulens vi senare upplevt, men det var inte ett läge som motiverade en räntehöjning.

Idag har Riksbanken tagit tjuren vid hornet – tidigarelagt räntebeslutet och på ett drastiskt sätt korrigerat räntenivån. Septemberbeslutet att höja räntan blir ett historiskt och obegripligt misstag.

Skammen i Vellinge

“Jag står inte ut längre”. Det var innebörden av kristdemokraten Anders Alkewalls debattinlägg i Aftonbladet häromdagen. Hans mardröm började när han föreslog att Vellinge kommun, som konsekvet vägrat att ta emot flyktingar, skulle ta emot tre (3) ensamkommande flyktingbarn. Dagens Nyheter och Sydsvenskan har uppmäräksammat frågan. Han har utsatts för trakasserier, som nu polisanmälts, av invånare som ansåg att tre flyktingbarn var för många.

I Vellinge har moderaterna egen majoritet, 35 av kommunfullmäktiges 49 ledamöter är moderater. Kommunen har konsekvent vägrat att ta emot flyktingar. Kommunstyrelsens ordförande i Vellinge, Lars-Ingvar Ljungman, är också ordförande i Skånemoderaternas förbundsstyrelse. Från Skåne kommer också migrationsminister Tobias Billström, invald i riksdagen på moderaternas Malmölista. Hans devis på regeringens hemsida är: “Asyl- och migrationsfrågorna är globala och Sverige måste arbeta aktivt för att få upp dessa frågor på agendan. Vi måste skapa fler vägar för människor som vill komma till Sverige och arbeta här.” I hans partivänners Vellinge är vägarna stängda.

Frågan är vad Tobias Billström ska göra med sina partivänner i sin egen grannkommun Vellinge? Just nu stinker den!

Framtid för Volvo

I en marknadsekonomi föds företag för att förverkliga en idé. En del företag växer och blir stora. Andra dör i sin linda. Det är egentligen inget konstigt med det. Så länge företagen är små och utan anställda är det ägaren bekymmer helt och hållet. När företag växer och behöver rekrytera personal delas problemen med de anställda och deras familjer. Företag som vuxit till gigantiska verksamheter med 1000-tals anställda, en organisation som omfattar inte bara tillverkning av produkten, utan också försäljningsapparat, tillgångar i form av mark och anläggningar, är företaget intimt sammanflätat med hela samhället där de verkar. Då blir företagets väl och ve en nationell angelägenhet.

Bilar har tillverkats sedan år 1886 då Daimler och Benz oberoende av varandra producerade de första bilarna. Volvo bildades 1927 och redan samma år rullade den första serieproducerad bilen ut. På 81 år har Volvo vuxit, genomgått kriser, diversifierats och, vad beträffar personbilstillverkningen, sålts till den amerikanska jättekoncernen Ford. Idag vill Ford göra sig av med Volvo. Frågan är om det finns en köpare till Volvo?

Oberoende analytiker hävdar att Ford inte varit en bra ägare av Volvo. Utvecklingspengar har satsats på den amerikanska bilindustrin. Volvo har trampat vatten när det gäller konkurrensen om framtidens bilsegment, inte minst miljöbilar. Så länge SUV:ar var på ropet gick det bra, efterfrågan steg dramatiskt och skift lades till skift vid Torslandaverken.

Nu står Volvo inför sin värsta kris någonsin. Ska företaget finnas kvar? Det är ingen naturlag. Däremot vore det sannolikt ett gigantiskt dårskap att inte pröva alla möjligheter att klara Volvo över den akuta krisen. Näringsminister Maud Olofssons passivitet och arroganta sätt att bemöta de socialdemokrater som hävdat att staten borde kunna gå in som tillfällig ägare blir orimlig. Hon hänvisar i stället till de insatser regeringen gjort för infrastruktur och forskning på fordonsområdet. Det är närmast patetiskt eftersom det knappast påverkar Volvos akuta kris. Och dessutom blir pengar kastade i sjön om Volvo läggs ner.

Thomas Östros har föreslagit att AP-fonderna borde kunna gå in som en del i en ägarkonstellation. Olofssons svar är att AP-fondernas medel måste ge avkastning och hon “tror inte att framtida pensionärer vill att man ska vara oförsiktig med vad man placerar”. Problemet för framtidens pensonärer är att om Volvo dör går också en viktig grund för framtidens pensioner till spillo, genom att produktionskapacitet slås ut, människor blir arbetslösa, en hel region drabbas och Sverige kommer för överskådlig tid att producera mindre än vad som är möjligt. Därför bör inga dörrar stängas när det gäller Volvos framtida ägare!