L-O Petterssons blogg – Entreprenör (S)

Kan Wanja stanna?

Den senaste veckan har LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin varit en jagad kvinna. Kan hon stanna kvar efter att ha suttit i styrelsen för AMF.
Hon har godkänt AMF:s årsredovisning där det framgått i not 32 att avsättningarna till förre VD:n Christer Elmehagens pension varit orimligt stora. Det har framgått att LO:s förre avtalssekreterare Erland Olausson har ingått i den ersättningskommitté som utarbetat reglerna för ersättningarna.

Den första kommentaren från Wanja Ludby-Wedin gjorde var att hon kände sig grundlurad. Därefter har LO:s ordförande i princip hållit sig borta från mediautspel. Däremot har det kommit det ena pressmeddelandet efter det andra lämnat LO-borgen. Hon har krävt oberoende granskning. Hon har fortsatt sin kritik men också förklarat att hon borde ha ställt fler frågor i styrelsen. Samtidigt berättade hon att hon lämnar några av de 24 styrelser hon suttit i. Hon har gjort en web-TV-film där hon förklarar att hon tänker stanna kvar (lyssna gärna på uttalandet – mitt i filmen kommer plötsligt tjutande ljud från ett utryckningsfordon – sic!).

Jag har varit och är kritisk mot LO:s hantering av krisen. Man har, trots att man sagt sig vilja vänta på den oberoende granskningen av AMF:s styrelse så har man dagligen gett nytt bränsle åt den massmediala debatt som rasat. Jag har ofta haft känslan av att det varit “amatörernas julafton” i krishantering.

Det hindrar inte att jag också vill rikta skarp kritik mot media. Hur har man ställt frågorna? Hur har man valt perspektiv på intervjuerna? Vem har ställts till svar? Har man behandlat alla i AMF:s styrelse på samma sätt? Har man visat återhållsamhet i spekulationerna – eller har man låtit fantasin löpa iväg?

Göran Greider har i vanlig ordning gått långt i sitt avståndstagande från Wanja Lundby-Wedin och i såväl Dala-Demokraten som radion krävt hennes avgång. Maria Abrahamsson i SvD har pekat på att Stig Malm avgick i en motsvarande situation. Även i etermedia har debatten varit omfattande. I Svt:s debatt har panelen tvärsäkert hävdat att “Lundby-Wedin ska väck”. En opinionsundersökning från Novusopinion visar att en majoritet av LO:s medlemmar vill att hon ska avgå. Nyheter, kommentarer och opinionsundersökningar förstärker varandra i en veckolång spiral.

Låt mig ta ett flagrant exempel på hur media hanterat en sakuppgift. Man har låtit experter från näringslivet uttala sig tvärsäkert om hur många styrelser man kan sitta i. Med allvarsam stämma har man hävdat att allt från 3 till 6 styrelser är vad man orkar med. Därefter har man räknat ut hur ofta styrelserna träffas och hur mycket tid det går åt. Och detta har jämförts med Wanja Lundby-Wedins 24 styrelser. Men då har man blandat äpplen och päron med bananer och aprikoser. De flesta styrelser Wanja Lundby-Wedin sitter i har en helt annan funktion än de företagsstyrelser som “experterna” uttalat sig om. Det är styrelser som formar politik och inte har som främsta uppgift att tillsätta och avsätta VD. Att vara ordförande i LO:s och Europa-fackets styrelser är något helt annat än att vara ledamot i Aftonbladets styrelse. Det tycks ha undgått de som uttalat sig – och medias granskning.

Nu får vi snart veta vad revisorernas oberoende granskning ger vid handen. Wanja Lundby-Wedin kan stanna på sin post och livet kan gå vidare.

Jag föreslår att en oberoende granskning görs av massmedias rapportering av hela affären med pensionsavsättningarna till AMF:s förre VD!

Ansvarstagande?

Under buller och bång avstod SEB:s koncernchef Annika Falkengren den rörliga bonusen för föregående år. Hon nöjde sig med den fasta lönen på 7 miljoner kronor. Igår meddelades att hennes fasta lön i stället höjs med 2 miljoner kronor.

Bankens kommunikationsdirektör, en trollkarl i den högre skolan, försöker hävda att hon sänkt sin lön eftersom den bonus hon avstod från skulle ha varit 2,6 miljoner kronor. Försöka duger, men så lättlurade är vi inte.

I dessa tider när IF Metall väljer att ta ansvar genom att fatta svåra beslut om ett unikt permitteringsavtal som ger möjlighet till lokal överenskommelse om sänkt arbetstid och därmed sänkt lön, väljer kapitalets högborg, SEB, att utmana. Inte bara den allmänna opinionen, utan också sittande regering.

Det är illa att det ansvarstagande sitter så trångt i bankens högsta ledning!

Sammanbrott i förhandlingar

Igår sprack förhandlingarna mellan Svenskt Näringsliv och LO/PTK om ett nytt huvudavtal. Det 70 år gamla Saltsjöbadsavtalet skulle ersättas av ett nytt. Men så meddelade arbetsgivarparten igår att man avbryter förhandlingarna. De fackliga organisationerna hade inte tillmötesgått arbetsgivarna tillräckligt mycket.

Det är beklagligt. Det hade behövts ett ansvarsfullt agerande från alla parters sida. Nu kommer kraven att i stället riktas mot politikerna. Även om Sven-Otto Littorin igår slog ifrån sig kommer frågan upp i nästa års valrörelse. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att Svenskt Näringsliv gjorde en politisk investering, att Sverige kommer att styras av den borgerliga alliansen i fyra år till och att det kommer trycket på regeringen att gå arbetsgivarna till mötes att vara stort.

Annars fäste jag mig vid ett uttalande från ordföranden för Svenskt Näringsliv i gårdagens Aktuellt, att hon ansåg att de centrala parterna hade spelat ut sin roll. Varför har man då förhandlat i ett och ett halvt år?

Positiv kärnkraftsopinion

I morse kunde Ekot meddela att kärnkraftsopinionen aldrig varit så positiv tidigare i SOM-institutets årliga mätningar. Enligt den vill endast 9 procent avveckla kärnkraften genast, 22 procent vill använda de kärnkraftsreaktorer vi har men inte bygga några nya reaktorer. 30 procent vill använda kärnkraften och förnya kärnkraftverken efter hand och 21 procent vill bygga fler kärnkraftsreaktorer.

Summa summarum 51 procent som vill använda och 31 procent som vill avveckla kärnkraften.

Undersökningen gjordes i höstas, innan kärnkraften blev en het politisk fråga. Sören Holmberg kommenterade också resultatet med att peka på att vi ännu inte vet vad oppositionens alternativ är till regeringens besked att öppna för möjligheten att bygga nya kärnkraftverk där de nuvarande finns.

Jag har skrivit det förut, men det tål att upprepas: Socialdemokraterna har förlorat val på kärnkraften förr – låt det inte hända igen, nu med omvända förtecken!

Kampanjgeneralen

Idag hade jag förmånen att lyssna på David Plouffe när han höll ett timslångt föredrag på Berns. Det var spännande. Vi som följde var imponerade av hur man använde sig av teknik, nya medier och kontakten med de 13 miljoner människor som man nådde via e-post.

Men Plouffe pekade i första hand på Obamas strategi och budskap: Han ville genomföra förändringar. Det var en politisk övertygelse som vägledde Obama. Då blev kampanjledaren, som av Obama vid sitt segertal i Chicago på valnatten menad hade skapat den bästa kampanjen någonsin, ett redskap med klara linjer.

Men att det inte var oproblematiskt framgick av Plouffes tal. Man gick emot vedertagna sanningar vid ett flertal tillfällen. Man satsade stenhårt på delstater som inte hade vunnits på 40 år av Demokraterna. När McCain ville göra en paus i valkampanjen när finanskrisen bröt ut, valde man att fortsätta kampanjen mot alla tunga rådgivare.

Plouffe berättade om ansträngningarna att vinna nya väljare. Det visade sig också att bland väljare som röstat tidigare var det jämnt skägg mellan Obama och McCain, bland väljare som aldrig tidigare röstat vann Obama i det närmaste åtta av tio. Den gamla sanningen att kandidater som söker vinna väljare som tidigare inte röstat kallas “losers” kom alltså på skam.

Obama regerar nu, men organisationen hålls samman, kommunikationen med de 13 miljonerna frivilliga fortsätter. En sympatisk kampanjgeneral har talat och svaret på den sista frågan, “när kommer Obama till Sverige?” besvarades med att Obama verkligen vill öppna sig mot världen, resa och knyta kontakter, men att den ekonomiska krisen än så länge lägger hinder i vägen.

Stefan Löfvén växer

Idag kom IF Metall överens med sina stora motparter om en tillfällig undantagsåtgärd i krisens tecken. De öppnar för möjligheter till en förkortning av arbetstiden. Lönen per timme påverkas inte, det är alltså inte en lönesänkning i den meningen. Men den utgående lönen kan minska med som mest 20 procent om arbetstiden förkortas i minst den omfattningen.

Att det strider mot fackliga principer att gå med på lönesänkningar behöver ingen påpeka. Det är begripligt att åtgärden väcker kritik och det är inte att förvåna att både andra fackförbund och medlemmar i IF Metall reagerar.

Det finns inga garantier att åtgärden leder till att jobben blir fler, det finns risker att det kommer att sprida sig till andra sektorer av arbetsmarknaden. På arbetsplatser med sämre facklig bevakning än industrin är det inte säkert att det blir lika ordnade förhållanden som det kan bli på Volvo, SKF eller Atlas Copco.

Men, och det är det här som är dagens stora slutsats. Alla sitter på läktaren – utom Stefan Löfvén och kollegorna på IF Metall, som hanterar krisen. De gör i alla fall ett försök att klara en stor del av jobben. De hanterar krisen. Lyckas de rädda en del av jobben inom industrin har de återigen plogat för en återhämtning för svensk ekonomi.

Riktigt ynklig figur är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Han vägrar kommentera uppgörelsen, eftersom det är parternas ansvar. Regeringen är passiv. Har inte förmått hantera krisen. Littorin framstår allt mer som en skitgubbe. IF Metall-basen Stefan Löfvén växer.