L-O Petterssons blogg – Entreprenör (S)

Maud Olofsson – she is a beaver

För sjunde gången äntrade centerledaren Almedalens scen. Gudskelov har jag inte lyssnat på alla hennes tal. Men jag tror ändå att det här var ett av de sämsta.

- Det är tack vare regeringen som kvinnor kan leva på sin lön, hävdade hon som en slutkläm i en lång inledning om jämställdhet. Maud har förvisso alltid hybris, men det här var något av ett rekord.

- Har man ingenting förstått? frågade hon oppositionspartierna, som om regeringens partier har monopol på förstånd, vilket möjligen inte är hybris utan enbart dumt.

Maud Olofsson reste i tiden och menade att de som inte begripit tillhörde forntiden och var full av beundran över de forskare som studerat borrkärnan i den 800 000 år gamla isen vid antarktis. Från forntidens hemskheter till urgammal visdom. Det nyttiga med isen var möjligheterna att avläsa hur klimatet förändrats och de spår som koldioxidutsläppen har åstadkommit.

- Vi vill skapa ett klimatkonto, var slutsatsen hos Maud Olofsson och presenterade därmed talets enda nyhet. Det skulle vara möjligt för företagen att sätta av en del av koldioxidskatten för att sedan användas för investeringar i klimatåtgärder och det skulle “leda till en blomstrande framtid för Sverige.

Klimatkonto tål att fundera på, kanske har man trots allt något intressant där.

Under hela talet gjorde Olofsson pauser, tiggde om applåder, pauserna blev allt längre och applåderna allt mattare. I början uppträdde de mest entusiastiska i publiken som matade fågelungar, men ingen som lyssnade på centerledaren denna kväll blev någon ivrig bäver. Utom Maud Olofsson själv, som förefaller mycket förtjust i sina egna ord.

Jan Björklund – major liberal

Atefa, Sofia och Vilhelmina vad har de gemensamt?

Tre kvinnor som Folkparti-ledaren lyfte fram i sitt tal i Almedalen. Han följer Bengt Westerberg i fotspåren att lyfta fram enskilda personers öden och äventyr. Atefa blev mördad som 16-åring i Iran. Vilhelmina kom som utsugen tonåring i Stockholm från Fårö och slutades som chef för Grand Hotel.

Björklunds tal var klassiskt liberalt. Han argumenterade för Euron och la vikt vid ett nytt skolsystem, det ska bli lägre ungdomsarbetslöshet med lärlingsutbildning.

Björklund talade för sitt parti och inte för alliansregeringen. Det blev ett ideologiskt inspirerat tal. Den mest kraftfulla sparken mot oppositionen var mot Socialdemokraternas jämlikhet. Det är landet Jante, alla ska vara lika, hävdade major Björklund.

Men snälla Jan, den nidbilden blev väl ändå för mycket. Om det är något som socialdemokratin bejakar är individualitet. Det behöver inte betyda att man tycker den borgerliga alliansens politik som skapat betydande klyftor.

Mot den bakgrunden går det bara att instämma i det mest överraskande beskedet i Björklunds tal: “Det behövs ny politik i Sverige”.

La(r)s Ohly- först ut

Lars Ohly var sist in i det rödgröna samarbetet. Idag var hen först ut i Almedalen. Frågan är om samarbetet blir föremål för LAS-förhandlingar?

- Vi behöver bygga fler bostäder, sa Lars Ohly och det är givetvis en självklarhet. När Ohly ktävde att lågkonjunkturen ska mötas med fler aktiva åtgärder utbryter slagsmål.

Sverigedemokraterna demonstrerar i samband med Vänsterledarens tal: “Inga kommunister i riksdagen” är deras budskap och retar upp vänsterns ungdomar. Dialogpolisen ingriper och bråkets avstyrs.

Ohly maler på och kan sammanfattas med att han är för allt som är gott och mot allt som är ont. Men presenterade han en politik som går att genomföra? Knappast!

Det blir en katalog av åtgärder som om de genomfördes i sin helhet skulle vara förödande för Sverige för arbetsmarknaden och alla de löntagare han säger sig värna. Frågan är var smärtpunkten går för de ingående partiterna i det rödgröna samarbetet?

Almedalsveckan

Imorgon – söndagen den 27 juni – börjar Almedalsveckan. Denna institution som började med att Olof Palme höll tal från ett lastbilsflak år 1968. Förra året firades med pompa och ståt evenemangets 40-årsjubileum.

Under många år var det bara Olof Palme som höll tal i Almedalen, på väg hem från semestern på Fårö. År 1976 var de första borgerliga partiledarna på plats, Per Ahlmark och Gösta Bohman. Sex år senare, 1982, uppträdde hela sex partiledare i Almedalen. På 1990-talet blev det allt mer frekvent att det arrangerades seminarier i samband med Almedalsveckan, som det började kallas. Men fortfarande år 2001 räknade man antalet arrangemang till omkring 50. Därefter har antalet vuxit för varje år, 2005 var det 250 och förra året var det 660 arrangemang. I år blir det över 1 000 olika möten, seminarier, debatter och tal. Oöverblickbart för alla – en möjlighet att nå ut genom media för ett fåtal.

Jag själv är på min 19:e raka Almedalsvecka. Dessutom var jag där några år på 1980-talet, bl.a. 1985 då jag deltog i diskussionerna inför Olof Palmes sista framträdande i Almedalen.

Min kärlek till Gotland väcktes redan på 1960-talet då jag tältade på ön i tidig ungdom. Mitt intresse för politik väcktes ungefär samtidigt. Att få åka till Visby en gång om året för att följa politik känns därför fantastiskt. Och möjligheterna att under en vecka lära sig mer om det svenska samhället, bilda sig en uppfattning om vad som pågår i landet är svårslagen. Det går att hitta seminarier och diskussioner om nästan allt. Politiska organisationer, företag, fackliga organisationer och myndigheter, ideella organisationer osv. uppträder.

Men jag måste erkänna att jag blir alldeles matt när jag ser i det officiella programmet att det arrangeras långt över 1 000 evenemang under årets Almedalsvecka. Mättnaden når en redan innan det är dags att ta sig över med Gotlandsfärjan.

Hur som helst är det dags att åka dit och i år ska jag lyssna på alla partiledares tal och skriva om dem i den här bloggen. Vi börjar imorgon, söndag kväll och fortsätter till lördag i nästa vecka. Vi hörs!

102 magiska sekunder

Jag kanske var i 16-årsåldern. The Bullit med Steve McQueen hade gjort intryck och nu var det dags att se honom i Äventyraren Thomas Crown (den film som gjordes om 1999). Steve McQueen spelade mot Faye Dunaway men av filmen minns jag nästan inget.

Men låten – Windmills of Your Mind – stannade i huvudet. Varför vet jag inte. Blev den en hit? Lill Lindfors gjorde en svensk version (Mellan dröm och verklighet)

Vet inte om jag hörde orginalet fler gånger. Men Steve McQueen svävande i ett gult segelflygplan. Faye Dunaway väntande i cabrioleten på marken. Rösten så beslöjad. Magiskt.

Nu går det förstås sedan en tid att hitta den på Youtube, i många versioner, och låten tar i filmversionen en minut och 42 sekunder. Av alla filmer jag sett, av alla melodier jag lyssnat på är dessa 102 sekunder magiska. Från tonåren och framåt har jag lätt kunnat frammana några av Michel Legrands textrader (han fick en Oscar).

“That the Autumn Leaves were turning to the Coulor of her Hair”.

S i Stockholm förbryllar

EU-valet blev som bekant ett stort misslyckande för Socialdemokraterna i Stockholm. I staden blev man fjärde största parti med 15 procent av rösterna. Såväl Moderaterna och Folkpartiet som Miljöpartiet blev större.

Var finns förklaringen? I senaste numret av AiP förklarar arbetarekommunens ordförande, Veronica Palm, resultatet med att “Mp lyckades ge bilden av framtidsparti”. Visserligen är Socialdemokraternas politik “bra också för människorna i storstäderna” men det är tilltalet, profileringen och budskapet som var problemet.

Bäst för folket, med det vet inte folket om alltså.

Det som förbryllar mig är fokuseringen på Miljöpartiets framgångar. Valresultatets viktiga budskap var att de borgerliga allianspartierna blev ca. 8 procentenheter större än S, V och Mp tillsammans i Stockholms EU-val. Det tyder trots allt på att det finns en del problem med politiken och inte bara profilen och bilden av partiet.

Nu har Stockholms arbetarekommun tillsatt två arbetsgrupper för att se över organisation och politik. För att bli framgångsrikt i nästa års val måste politiken bli betydligt skarpare om Socialdemokraterna ska vinna några segrar i framtiden i Stockholm.

Anna Maria Corazza Bildt…

…har med anledning av att hon antagligen kryssas in i EU-parlamentet intervjuats ett otal gånger i radio och TV. Jag antar att det fått till följd att många ångrat sina kryss. Och då har hon ändå inte intervjuats om sin inställning till exempelvis abort.

Ingen lättnad efter EU-valet

Från Europa hör vi att det blåser högervindar. Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet ser ut att tappa mellan 50 och 60 mandat. De konservativa och kristdemokratiska samt liberala grupperna ser ut att hålla ställningarna, medan framför allt partier som inte tillhör någon grupp går starkt framåt. I praktiken är det små partier på yttersta högerkanten, nationalistiska och främlingsfientliga partier, som vunnit röster.

Lågt, ja fakstiskt sjunkande, valdeltagande och EU-kritiska partier som gör inbrytningar är knappast ägnat att ge glädjefnatt.

I Sverige fick Socialdemokraterna samma låga väljarandel som i valet 2004, omkring en fjärdedel av de röstande valde en S-valsedel. Med det valdeltagande som rådde betyder det att var tionde röstberättigad fann det mödan värt att gå till en vallokal och lägga sin röst på Marita Ulvskog m.fl.

I Stockholm är situationen än värre. I länet är S tredje största parti och i Stockholms stad är såväl Moderaterna som Folkpartiet och Miljöpartiet större än Socialdemokraterna. I Göteborg får partiet drygt 20 procent och i Malmö 23 procent är heller inget att yvas över.

Visst är det så att det varierande valdeltagandet spelar roll. I Spångas villaområden röstar mellan 50 och 60 procent av väljarna och där får Moderaterna 2-3 gånger fler röster än Socialdemokraterna. I närliggande Tensta röstar mellan 40 och 70 procent på Socialdemokraterna och valdeltagandet når strax över 30 procent. I Rinkeby är valdeltagandet så lågt som runt 20 procent.

Men hur man än vrider och vänder på siffrorna går det inte att komma till en annan slutsats att detta inte är ett val att vara nöjd över, nej, inte ens att känna lättnad för som Mona Sahlin sa i P1-morgon i morse.

En sådan lättnadens suck till och vi slutar andas.

Nej, låt i stället Europaparlamentsvalet bli en uppfordrande signal inför nästa års riksdagsval. Det kommer att krävas ett kraftfullt arbete för att vinna tillbaka regeringsmakten. Och då kommer storstäderna att spela en nyckelroll.

Företagare stödjer kollektivavtalen

Idag påbörjades ett upprop bland landets företagare till stöd för svenska kollektivavtal:

UPPROP

I debatten inför valet till Europaparlamentet har löntagarnas villkor varit en viktig fråga. Av debatten kan man få intrycket att det bara är de fackliga organisationerna som kämpar för goda villkor för de anställda.

Vi företagare vill på detta sätt ge uttryck för att även vi tycker det är viktigt att konkurrensen sker på rättvisa villkor, att de kollektivavtal som vi träffat med de fackliga organisationerna ska gälla för alla som arbetar i Sverige.

Vi välkomnar arbetare och tjänstemän, företagare och studenter från andra länder till vårt land. Vi vill gärna öka utbytet mellan olika länder i Europa. Men vi vill att det ska ske på rättvisa villkor. Därför välkomnar vi initiativ som undanröjer alla tvivel om att det är värdlandets villkor och kollektivavtal som ska gälla vid arbete i andra länder.

Vi uppmanar alla företagare i landet som ställer upp på att svenska
kollektivavtal ska gälla för arbete här att ställa sig bakom uppropet.

Entreprenörer och företagare i Sverige
Lars-Olof Pettersson
Lars Hjalmarsson
Henrik Björklund
Bengt Fasth
Philip Johnsson
Mariam Osman Sherifay
Erik Laakso
Hanne Weiss Lindencrona
Mikael Rogler
Stefan Hedin
Lena Josefsson
Jan Emanuel Johansson
Göran Färm