L-O Petterssons blogg – Entreprenör (S)

Adams korsband är inte försenad post

Jag var på plats igår på Råsunda. Det är ingen hemlighet att jag håller på (understatement) Blåvitt. Kanske tycker ni att det här är en partsinlaga, för all del låt det vara det. Orsaken till att jag skriver dessa rader är att jag just läst att Adam Johanssons korsband är av och sex månaders vila från fotbollen följden.

Han var inte den enda som råkade illa ut på planen. Thomas Olsson åkte på en rejäl tackling av Dulee Johnson (med en andra varning och utvisning samt straffspark som följd). Sebastian Eriksson hade enligt egen utsago tur att han hade benen i luften när Kenny Paveys groteska påhopp drabbade honom (utvisning direkt och ytterligare påföljd att vänta).

Visst kan det hända mycket under en fotbollsmatch, skador hör tyvärr till spelet, men man borde åtminstone försöka minimera eländet. Dessutom hetsas spelet på plan hela tiden av en publik som aldrig ser en ojustehet, en offside eller en snygg passning från motståndarlaget. Glåporden haglar.

Det jag såg och hörde på Råsunda igår var inte uppbyggligt. AIK spelade bra i första halvlek, ledde välförtjänt i paus. Men varför så fullständigt tappa koncepterna i den andra? Och varför kan inte publiken njuta av spelet, ge support till sitt eget lag och inte främst rikta hatet mot motståndarna?

I vintras bevistade jag en semifinalmatch i handboll i Eriksdalshallen. Vid något tillfälle yttrade någon i publiken något förgripligt, varvid speakern omedelbart krävde ett bättre uppträdande.

Jag förstår ärligt talat inte varför publiken i fotboll inte ska kunna uppträda lite mer anständigt. Ja, jag är förbannad och det har jag varit många gånger på läktarna, även på Göteborgs-klacken!

Fredrik Reinfeldt – sövande för folket

År 1993 skrev Fredrik Reinfeldt boken “Det sovande folket”. Den handlade om hur socialdemokratisk välfärdspolitik gjort folket sömnigt, inte på hugget helt enkelt. När Reinfeldt äntrade talarstolen för det avslutande talet i Almedalen under lördagen gjorde han det med det mest sövande talet jag har hört under 20 års vistelser i Almedalen.

Det var tråkigt, utan distans och humor. I avsaknad av politisk retorik gjorde Reinfeldt ett försök att framstå som statsman. En bred historisk exposé (“Redan efter 15 minuter var han framme vid 1900-talet” sa Olle Wästberg till mig ironiskt efteråt) skulle visa att Sverige aldrig haft ett sådant inflytande över världsutvecklingen som under det halvår då vi är ordförande i EU.

- 18 år efter vi ansökte om medlemskap i Unionen är vi anförtrodda att bli ordförande för de 27 medlemsländerna, konstaterade Reinfeldt och “glömde” fullständigt bort att vi var ordförande redan 2001.

- Världen skriker efter ledarskap i klimat- och finanskrisens tid, och bäva månde världen göra när svaret för tillfället heter Fredrik Reinfeldt.

- Vi måste vara ödmjuka, påstod han vidare och är det något som får mig att bli misstänksam så är det när politiker och andra ledare använder ordet ödmjuk, då ska man vara misstänksam. Ödmjuk är man utan att påpeka det.

Och visst; Reinfeldts tal var präglat av hybris och i fullständig avsaknad av ödmjukhet. I stället blev det ett tal som präglades av slutsatsen att vi på område efter område inte behöver göra något, utom möjligen läsa om vår historia och beundra det centrum för världen som Sverige är idag, till skillnad från den tid som kallas stormaktstiden.

Vi som lyssnade gäspade och det var först när statsministern gjorde en lång paus för att dricka vatten som en applåd tvingades fram. God natt och hejdå, Almedalen för i år.

Peter Eriksson – en varm björn

Det börjar improviserat. Peter Eriksson meddelar att SvT24 ber honom vänta, eftersom sändningen inte börjar förrän om tre minuter. Tiden utnyttjar vår varme miljöbjörn till att prata grundlag och möjligheterna till kommunala folkomröstningar. Han berättar att han också tillhört de lokalpolitiska betonghäckarna som kört över folkviljan.

- Men egentligen borde det vara folkomröstning om förändringar i grundlagen, hävdar han och menar att medborgarna borde äga grundlagen. Denna miljöpartistiska vurm för folkomröstningar sitter i och utgör en viktig del av partiets själ.

Det blir ett ganska trevligt tal. Peter Eriksson vurmar verkligen för det rödgröna samarbetet och betonar hur viktigt det är att byta regering. Den nuvarande regeringen för en orättfärdig politik. Han tar exempel hämtade ur verkligheten. Den sjuka Milan som tvingas leva på socialbidrag, den trafikskadade taxichauffören Sara som kan arbeta maximalt två timmar per dag och är för sjuk för att stå till arbetsmarknadens förfogande och för frisk för sjukförsäkringen. De båda drabbas av regeringens politik, enligt Peter Eriksson.

Det mest häpnadsväckande beskedet är dock att Peter Eriksson vill “skrota FRA”. Han menar säkert FRA-lagen, men han sa faktiskt FRA.

Han inledde sitt tal med att slå ett slag för den goda maten. Och visst kan man hålla med – vi behöver äta gott, vi behöver äta nyttigt och vi behöver ta tid på oss för maten. Han vill att maten till dagisar och äldreboende ska producera maten lokalt, att man ska använda bra råvaror och att den ska vara tillverkad med kärlek.

Så kan också ett politiskt tal formuleras, långt från BNP, arbetslöshetssiffror och skatter. Gott hantverk, Peter.

Göran Hägglund – highway to hell

Det ska stå klart först som sist: Göran Hägglund är en rolig och trivsam person. I talarstolen är han ledig och delvis spontan, samtidigt som han läser ett tal från manus, han stakar sig och kommer av sig men lyckas alltid göra det med en beundransvärd lätthet.

Hans budskap däremot är allt annat än lättsamt. Om Centern har tagit ledarrollen i nyliberal riktning är Kristdemokraterna Sveriges mest konservativa parti. Göran Hägglund värnar de traditionella värdena, allt från upphovsrätt till familjen. Han ser fortfarande den traditionella kärnfamiljen som trygghetens boning, oavsett hur verkligheten ser ut. Det kan få mig att känna kväljningar.

- Vänstersväng är bland det farligaste man kan ägna sig åt, både i trafik och pollitik, säger Göran Hägglund och undrar vem som sitter bakom ratten, vem som läser kartan och vem som sitter i baksätet i det rödgräna samarbetet. Men en sak vet han: Ur radions högtalare strömmar “Highway to hell”.

Det mest konkreta KD-ledaren levererar är ett löfte om att gåvor till ideella organisationer ska vara avdragsgilla. Det lovade man att verka för även före förra valet. En utredning tillsattes. Av egen erfarenhet vet jag att alliansregeringen använder sig av mycket trogna utredare. Men den här utredaren kom fram till att värdet av en avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer inte uppvägde de nackdelar det skulle föra med sig i form av lägre skatteintkäter. Det resultatet gillar inte Göran Hägglund, utan han lovar återigen att det ska införas detta avdrag.

Annars har Göran Hägglund bara beröm för alliansregeringen. Livet i Sverige har förändrats, man har röjt i snårskogen. Det har blivit lättare att leva och ett friare liv.

Men Herregud (ursäkta Göran!) livet har blivit betydligt svårare för väldigt många människor, de som har det svårast, de som är arbetslösa, alla ungdomar som står utanför arbetsmarknaden, alla med låga löner som måste välja mellan att vara med i a-kassa eller ha mat för dagen.

Nej, Göran, fyra år till med din skenheliga politik, det är “highway to hell”.

Mona Sahlin – queen of the left

Det finns ett uttryck som ibland tillskrivs Bamse och ibland Pippi Långstrump, nämligen att den som är stark måste vara väldigt snäll.

Någon påpekade det igår när vi samtalade om Mona Sahlins tal. Ingen talar så väl om det rödgröna samarbetet, ingen bemödar sig om att ständigt tala för alla tre partier i oppositionssamarbetet och ingen lägger så mycket i pant i samarbetet som Mona Sahlin. Hon företräder det överlägset största partiet och det parti där behovet av att lägga regeringsarbetet i händerna på alla tre partierna är mest kontroversiellt. Därför måste hon också vara den som markerar vikten av samarbete mest.

Det var ett bra tal från Almedalens talarstol som Sveriges första kvinnliga statsministerkandidat levererade. Talet var väl disponerat och innehöll en rad goda retoriska poänger (“Hellre en SAAB på parkeringen än Maud Olofsson i regeringen”) och tunga förslag på arbetsmarknadens område.

Något överraskande la Mona Sahlin stor vikt vid de äldres arbetsmarknad. Det ska bli en kompetensförmedling för äldre, nya former för anställningsstöd av äldre, ett stopp för diskrimineringen av äldre och stimulanser till äldre som arbetar efter pensioneringen. Dessutom vill Socialdemokraterna lägga vikt vid investeringar i arbetsmiljön för att fler ska orka arbeta fram till pensionsåldern och, alltså, kanske lite längre.

Det viktigaste förslaget, enligt Mona Sahlin en självklar rättvisa, är att avskaffa skillnaderna i beskattning av pension och förvärvsarbete. Pension är uppskjuten lön och alla löner ska beskattas lika, slog hon fast.

Till ungdomarna föreslog hon en jobbstart, både en rättighet och en plikt för de ungdomar som blivit arbetslösa. Dessutom upprepade hon förra årets löfte att riva upp FRA-lagen, börja om på nytt och göra annorlunda.

Till de arbetslösa lovade hon att arbetslöshetsförsäkringen skulle bli en omställningsförsäkring värd namnet – 80 procent av löntagarna ska ha 80 procent i ersättning vid arbetslöshet.

I publiken stod Peter och Lars, Monas kompisar i det rödgröna gänget. De såg knappast ledsna ut, applåderade mer än artigt och instämde säkert i Mona Sahlins konstaterande att “alternativen i svensk politik har blivit tydligare”.

Den största och starkaste i kretsen hade (återigen) varit snäll och talat för dem alla tre. Mona Sahlin både är och uppträder som vänsterns samlande drottning.