L-O Petterssons blogg – Entreprenör (S)

Facket har problem

Den senaste tiden har de fackliga problemen förekommit flitigt i media. Redan på försommaren skrev DN om en forskningsrapport av Anders Kjellberg, nestorn inom området, som visade att den fackliga organisationsgraden sjunkit från 77 till 71 procent på två år. Något motsvarande ras hade inte inträffat sedan storstrejkens dagar 1909. Den besvärande nyheten kryddades med slutsatsen att “arbetsgivarna (är) starkare än fackföreningarna”.

Debatten tog dock fart först när LO-tidningen refererade samma rapport. Det ledde till bl.a. ledarkommenterarer i DN, reportage i etermedia och debatt.

Idag fortsätter diskussionen bl.a. med en kolumn i Dagens Industri (dock inte utlagd på nätet) av samhällsdebattören och ultraliberalen Johan Norberg, som varnar för att “de (fackliga organisationer) som inte förändrar sig kommer snart vara lika omkörda som General Motors”. Och i SvD kommer, som salt i såren, en undersökning om fackets anseende: “Svenska folket sågar LO-facken” lyder rubriken och löpsedeln basunerar ut motsvarande budskap.

Vad är det som händer?

Till att börja med måste först som sist konstateras att 71 procent av alla löntagare faktiskt är med i facket, internationellt hög siffra. I andra länder faller organisationsgraden också, men från betydligt lägre nivåer.

Problemen är störst i tjänstesektorn, i parti- och detaljhandlen är bara 57 procent medlemmar i en facklig organisation. Ungdomar och andra som har osäkra anställningar, som kommer in på vikariat i jobb som de inte tänker stanna länge vid, organiserar sig i betydligt mindre utsträckning än fast anställda. Att svårigheterna dessutom är större i växande storstäder än i tillbakagående bruksorter är knappast en tröst för tigerhjärtat.

De fackliga problemen är dock stora och skulle knappast vara övergående med ett regeringsskifte och sänkta avgifter för a-kassan. Nej, de är betydligt mer långsiktiga och fundamentala. Det handlar, som bl.a. Johan Norberg påpekar, om att globaliseringen gjort nationella fack mindre potenta. Min slutsats är därför att det gäller att stärka de internationella fackliga organisationerna, att få en rimlig ordning på arbetslivet i alla länder.

Men nationellt måste svenska fackliga organisationer arbeta på att förändra sitt arbetssätt. Det handlar om organiseringen (hur länge ska vi leva med tre centralorganisationer?), strukturen på fackförbunden (hur ska man förbättra servicen till medlemmarna?) och inställningen till föränderligheten (hur ska vi se till att förändringarna går tillräckligt snabbt för att vi ska vara konkurrenskraftiga och rusta de som får problem i förändringarna?)

Det går inte att längta sig tillbaka till en tid som varit. Men jag kan inte låta bli att reflektera över att det fanns en tid då LO var pådrivande i samhällsförändringarna. Det var då organisationen hade som störst inflytande över den ekonomiska politiken. Man funderade på att anställa egna rationaliseringsexperter för att mana på utvecklingen i företagen. Man såg förändringar och känslan av utveckling och framåtskridande som ett väsentligt moment av trivseln i samhället. Hindren för rörlighet var så starka att de kan “allvarligt begränsa vår ekonomiska, sociala och kulturella standardutveckling”.

Jag tror vi behöver få fram mer av den andan inom fackföreningsrörelsen, ett fack som bejakar förändringar, driver på utvecklingen och underlättar för medlemmarna i omställningen. Vi behöver ett fack som ser framtiden an med optimism och medlemmarna som kapabla individer. De fackliga organisationerna behövs i det nya arbetslivet, men då måste facket också anpassa sig till ett arbetsliv som i allt mindre utsträckning består av storföretag och det som växer knappast kan vara offentlig sektor. Det gäller att förstå de mindre företagens villkor, att värdera vad entreprenörskap innebär. Då kan facket spela en betydligt större roll än det gör idag.