L-O Petterssons blogg – Entreprenör (S)

Hjärna, hjärta och mage talar för rödgrön regering

Varför ska Sverige byta regering? Det finns många skäl att alliansregeringen byts mot en rödgrön regering efter höstens val. Jag ska ge tre skäl utifrån hjärna, hjärta och mage att byta regering.

Min hjärna säger mig att vi behöver en regering som sätter jobben främst. Alliansregeringen kom till makten med löften om att sätta jobben främst. I verkligheten har det blivit annorlunda. Utanförskapet har vuxit. Sysselsättningen står och stampar. Reinfeldt påstod nyligen att det blivit 100 000 fler jobb, men det visade sig vara lika fel som den regering han leder. Det är klokt med en regering som sätter jobben främst – därför en rödgrön regering.

Mitt hjärta säger mig att vi ska ha en regering som ser till de som har en utsatt position i samhället. Dit hör de långtidssjuka. De har blivit nonchalant och okänsligt behandlade av den nuvarande regeringen. Det är känslomässigt riktigt att ha en regering som uppträder med empati – därför en rödgrön regering.

Min mage säger mig att vi inte kan ha en näringsminister och vice statsminister som pratar mer än hon tänker. Att bli av med Maud Olofsson från regeringen är viktigt. Det är hälsosamt att få en regering med en näringsminister som är eftertänksam och klok – därför en rödgrön regering.

Hushållsnära tjänster – lyssna på facket

I gårdagens SvD skrev två socialdemokrater, Mikael Damberg, ordförande i Stockholms läns partidistrikt, och Eva Nordmark, fd riksdagsledamot och idag ordförande för fackförbundet SKTF att skattesubventionen till hushållsnära tjänster skulle utvecklas: “Vi ser tydligt de välfärdspolitiska argumenten för en skattesubvention av hushållsnära tjänster. Istället för att avvecklas bör den nuvarande modellen reformeras så att den för en stark jämställdhets- och fördelningsprofil, där de hushållsnära tjänsterna blir en reell möjlighet även för fler barnfamiljer med normala inkomster.”

Artikeln har gett upphov till såväl ryggmärgsreaktioner emot som mer eftertänksamma kommentarer.

Själv tycker jag frågan förtjänar en rejäl debatt och utredning. Jag har tidigare pläderat för någon form av sänkt skatt för såväl hushållsnära som hantverkstjänster. Det är inte rimligt att den arbetsintensiva tjänstesektorn belastas med skatter som gör det omöjligt får vanligt folk att efterfråga dem.

Historien är full av ironi i frågan. För inte så länge sedan var momsen på mat omkring dubbelt så hög som momsen på restaurangtjänster. Därefter kom skattereformen i början på 1990-talet. Det innebar att momsen var lika på alla varor och tjänster. Men i samband med krisbekämpning bestämde Göran Persson i en uppgörelse med Centern att momsen på mat skulle sänkas, samtidigt som restaurangtjänsterna skulle behålla sin 25-procentiga moms. Det stärkte inte precis arbetslinjen!

För att utveckla tjänstesektorn, som kan bli en motor i en kommande sysselsättningsökning måste skatterna vara optimala. Det är inte en subvention att beskatta sektorn så att efterfrågan hålls uppe.

Och lyssna gärna på vad de fackliga företrädarna tycker. Redan för drygt fyra år sedan skrev fyra fackliga ledare, bl.a. Fastighets ordförande, att “S måste ompröva inställningen till de hushållsnära tjänsterna“.

Öppna arkiven!

I höstas var det 20 år sedan muren i Berlin föll, den kommunistiska staten DDR upphörde kort därefter.

Idag skriver forskaren Birgitta Almgren på DN debatt om arkivet över vilka personer som samarbetade, fick ersättning och utförde uppdrag åt DDR. Alla andra länder har öppnat sina arkiv som CIA kom över i turbulensen efter murens fall. “Sverige är alltså DDR:s sista bastion!” skriver Almgren.

Almgrens syfte är gott. Hon vill i forskningssyfte kartlägga hur en diktatur, som bygger på slutenhet nästlar sig in i en demokratisk och öppen stat.

Om detta finns bara en sak att säga: Öppna arkiven!

Segregation

DN publicerade igår en artikel om de ekonomiska murarna kring innerstan i Stockholm.

Priserna på bostadsrätter stiger. På Kungsholmen kostade en lägenhet på 100 kvm 4,1 miljoner kronor år 2006 och i år är priset 5,3 miljoner. På Söder har motsvarande pris gått upp från 4,1 till 5,1 miljoner kronor. Ännu dyrare är det på Östermalm och i Vasastan där en sådan lägenhet närmar sig sex miljoner.

Innerstan blir i allt högre utsträckning ett reservat för höginkomsttagare, vit medelklass. I de västra förorterna har 40 procent utländsk bakgrund, i innerstan är det endast 17 procent som har det. Innanför tullarna tjänar en tredjedel av innerstadsborna minst 30 000 kronor i månaden, i förorterna mindre än var femte person.

Segregationen har tilltagit genom att 75 000 hyresrätter försvunnit på 40 år och idag är 60 procent av bostäderna i innerstan bostadsrätter.

Livslängd, röstskolk och riksdagsval

Den senaste veckan har valfusket inom Moderaterna fått stor uppmärksamhet. Det har resulterat i att ett antal kandidater på de moderata valsedlarna har dragit tillbaka sin kandidatur. Det har, såvitt man förstår flagranta brott mot de regler som gäller för provval inom Moderaterna. Det lär dock inte påverka valresultatet, där har alla vuxna lika många röster och möjligheten att köpa röster genom att betala medlemsavgiften finns knappast.

Eller har vi verkligen lika många röster?

Ordinarie riksdagsval hålls vart fjärde år. Det betyder att med en genomsnittlig livslängd på runt 80 år så har en medborgare rösträtt i omkring 16 riksdagsval. Men livslängden är inte jämnt fördelad i befolkningen. Exempelvis lever högskoleutbildade mellan 4 och 5 år längre än personer som endast har förgymnasial utbildning. Allmänt sett lever de mer välsituerade betydligt längre än arbetare och mindre bemedlade personer. De grupper som normalt röstar på Moderaterna i större utsträckning än på Socialdemokraterna har alltså betydligt längre livslängd.

Med ett antagande om att den som röstar på Moderaterna lever i snitt 4 år mer än genomsnittet, medan en socialdemokrat lever 4 år kortare än genomsnittet betyder det att en moderat kan rösta i 17 riksdagsval, medan Socialdemokraterna endast får röster i 15 riksdagsval från sina trogna väljare.

För att ytterligare belysa Moderaternas röstövertag kan vi titta på valdeltagandet i olika grupper. Vi vet från valresultaten att röstbenägenheten i områden med många moderata röster är betydligt högre än i områden med socialdemokratiskt övertag. Spånga centrum är ett välmående medelklassområde. I villaområdet fick moderaterna 46 procent i kommunalvalet och valdeltagandet var 88,4 procent. I Rinkeby Centrum var valdeltagandet 53 procent och moderaterna fick av de avgivna rösterna bara 11 procent. Åtta av tio rinkebybor röstade på det som idag utgör oppositionen.

Sett över tid kanske valdeltagandet kommer att hamna på i genomsnitt 85 procent. Ett rimligt antagande är att 80 procent av de socialdemokratiska väljarna röstar, medan de moderata väljarna är betydligt mer trogna platsen i väljarbåset och kanske röstar till 90 procent.

Resultatet skulle visa att en moderat röstar i omkring 15 val under sitt liv medan en socialdemokrat endast röstar vid 12 val. När väl Moderaterna fått fram en väljare skulle man alltså få 25 procent fler röster av denne väljare än vad Socialdemokraterna kommer att få av sina väljare.

Det är en betydande skillnad och som det gäller för Socialdemokraternas valarbetare att få bukt med: Lev väl och ta vara på den demokratiska rösträtten!

DN-pudeln i M-knäet

Under veckan har de moderata kandidaternas påstådda fuffens med röster i det interna provvalet varit ett dominerande inslag i medierapporteringen. Det är framför allt DN som drivit frågan, vilket går att läsa här, här, här, här och här.

Idag presenterades den utredning som Moderaternas Stockholmsförbund gjort och den parallella utredning som genomförts av en revisionsfirma, på nyhetsplats presenteras med rubriken “fler moderater hoppar av efter valfiffel”.

När Aftonbladets kommentator Lena Mellin uttalar sig säger hon att “valfusket är en praktskandal” och att Moderaterna måste jobba på sitt förtroende.

Men DNs politiske kommentator Henrik Brors, han är pudeln som befinner sig i Moderaternas knä, analyserar presskonferensen som “en imponerande självspäkning”. Då har den kritiska granskningen försvunnit från DN och försvarsadvokaten kommer fram.

Jag har i och för sig själv uppfattningen att Sten Nordin, förbundsordförande hos Stockholmsmoderaterna, var förtroendeingivande. Det var lugnt sansat och i görligaste mån gav det svar på de frågor som fanns. Men att kalla det självspäkning är väl att överdriva. Trots allt var det Moderaterna själva, genom sina företrädare, hade försatt sig i den situation man hamnat i.

Moderat valfusk brottsligt?

Den politiska diskussionen för närvarande förpestas av diskussionen om Moderata kandidater som påstås ha köpt röster i de interna provvalen. Mycket av den normala politiska debatten uteblir till följd av detta.

Jag kan föreställa mig att de moderata valarbetarna, anställda ombudsmän och valda representanterna tycker att det är pest att behöva anlita revisionsfirma för att ta reda på hur deras provval gått till, om det är fler än de som nu erkänt att de betalat medlemsavgiften för nya medlemmar mot att de skulle rösta på dem i provvalet.

Egentligen anser jag att det är en intern historia, att det där får väl Moderaterna klara ut bäst de vill. Och att det är många som tydligen blivit aktiva framgår av DNs nätupplaga idag. Tydligen förekommer det att valda personer ringer runt för att förmå medlemmar att påstå att de betalat medlemsavgiften, trots att de inte har det.

Men idag uppmärksammades också i en debattartikel i Aftonbladet om inte det moderata valfusket är brottsligt. Det är Eva Stenborre, juris doktor i straffrätt, som ställer frågan. Den utreds av Mårten Schultz på hans Juridikbloggen. Han pekar på att det endast är allmänna val och inte vid enskilda val som brottsbalken är tillämplig och hans slutsats är: “Min gissning är dock att Moderaternas val skall anses vara ett sådant allmänt ärende som gör regeln tillämplig: Valen är ett led i att vaska fram riksdagskandidater.”

Det ställer förvisso valfusket i en ny dager, men frågan är vem som skulle ha att vinna på att ett partis interna provval ska dissekeras av en domstol? Jag tror inte det.

Jämlikhet

Idag hände det! Det stod något positivt om jämlikhet på Dagens Nyheters ledarsida!

Henrik Berggren, ledarsidans mest intressanta skribent, har läst en nyutkommen bok om den hälsosamma jämlikheten. I den påvisas att ojämlikhet har en “ytterst negativ inverkan på människors mentala och fysiska tillstånd.”

Slutsatsen bygger på jämförelser mellan olika länder med avseende på livslängd, drogmissbruk, tonårsgraviditeter, fetma, våldsfrekvens, skolresultat, fängelsestraff och social rörlighet. Och Berggren konstaterar: “På nästan alla områden blir utfallet detsamma. I länder med relativt låga inkomstskillnader – främst Skandinavien och Japan -är människor över lag friskare, nyktrare, smalare, bättre utbildade och lyckligare än i länder med stora sociala klyftor, i första hand Storbritannien och USA.”

Kan vi få starkare argument i en kommande valrörelse?

Boken – “Jämlikhetsanden” av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett och utgiven på Karnevals förlag – beställer vi genast och blir obligatorisk läsning i valarbetet!

Jobben först…nej inte för M!

Valet 2006 vann den borgerliga valet mycket därför att utanförskapet skulle minska, jobben skulle bli fler. Det viktigaste inslaget var att införa ett jobbskatteavdrag. Det har också skett i fyra olika steg. Sammanlagt har det inneburit skattesänkningar för de som arbetar med drygt 70 miljarder kronor. Det ska enligt Finansdepartementet leda till 75 000 nya jobb och att många arbetar mer, dvs. arbetsutbudet ökar.

I praktiken har jobben blivit färre och arbetslösheten har ökat i takt med att skattesänkningen blivit större.

Finansminister Anders Borg och övriga i regeringen skyller på finanskrisen. Och visst är det en huvudorsak till att arbetsmarknaden utvecklats svagt. Men för en finansminister som gärna vill peka på forskning och vedertagen kunskap som grund för de ekonomisk-politiska åtgärderna är det besvärande att så många tunga forskare och sakkunniga dömer ut jobbskatteavdraget. Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet, Institutet för Arbetsmarknadspolitisk utvärdering, VDn för Institutet för Näringslivsforskning hör till några av dem som ifrågasätter hela eller delar av politiken. Framför allt efterlyser de utvärderingar utifrån svenska förutsättningar, med den arbetsmarknad vi har och utifrån den konjunktursituation som råder.

Själv undrar jag när journalister med politik och ekonomi som specialiteter ska börja granska bakgrunden, effekterna och kritiken mot alliansens politik. Exempelvis Dagens Nyheter är fullständigt devot inför en finansminister som uppenbart beundras på redaktionen av de som har att granska hans göranden och låtanden.

I själva verket förefaller jobbskatteavdraget i första hand vara alliansens försök att få ner skatterna, bryta välfärdssamhällets grund och framför allt sänka den så kallade reservationslönen, dvs. den minsta lön den arbetslöse begär för att ta ett arbete. Att dra isär lönerna, öka skillnaderna och skapa ett mindre jämlikt samhälle verkar vara det egentliga motivet bakom jobbskatteavdraget.

Jobben först – inte för de nya Moderaterna – det krävs en rödgrön regering för det!

Vad vet Maud Olofsson?

Nu har det hänt igen.

Maud Olofsson förnekar kännedom om vilka finansiärer som står bakom köpet av SAAB. Hon gjorde det exempelvis i Ekots lördagsintervju. Idag hävdar Spykers huvudägare, Victor Muller, i Svenska Dagbladet (artikeln finns inte på nätet) att regeringen visst känner till exakt vilka finansiärer som står bakom köpet av SAAB.

Känns situationen igen?

För inte så länge sedan anklagades Maud Olofsson för lögner i samband med att diskussionen om Vattenfalls ansvar för kärnkraftverken i Tyskland var uppe till debatt. Då förnekade hon kännedom om avtalet till dess hon själv hade börjat ställa frågor. Frågan har KU-anmälts.

Och för någon vecka sedan hävdade hon att Centerns riksdagsgrupp var enig om energipolitiken trots att det visat sig att fyra ledamöter inte stod bakom regeringens energiuppgörelse. “Dem tar jag hand om” förklarade hon frankt när frågan om centerriksdagsmännens inställning kom på tal.

Maud Olofsson uttalar sig allt mer desperat och allt oftare finns anledning att ifrågasätta trovärdigheten i hennes uttalanden.